Tid är det enda du har

Minns inte vem som myntat uttrycket och det finns säkert många varianter av kloka formuleringar, som alla visar hur avgörande just tid är i våra liv.

Tiden som aldrig räcker till. Tiden som trycks in i våra kalendrar i form av möten, måsten, aktiviteter. Nutiden som blir så upptagen med att planera för framtiden att den upphör att existera.

Att chefer upplever tiden som sin stora begränsning är inte så konstigt. Det kommer ju på ett sätt naturligt med rollen och att kunna hantera tiden både så att det räcker för sig själv och alla de som vill ha en bit av dig är en utmaning som heter duga. Men just nu tänkte jag på hur vi förhåller oss till tid rent allmänt. Jag vet inte om du tänker likadant, men jag känner allt oftare att livet i stort mer och mer går ut på att planera det som ännu inte har hänt.

Självklart finns det en smartness i det – och ett nödvändigt ansvar om du är ledare – men ur ett lite större perspektiv känns det märkligt att vår önskan att planera vår tid i förväg är så stark att vi tar ut den i förskott. Våra smartphones fylls av appar som ska berätta hur vädret blir om 10 dygn, de flesta av oss har dessutom 3-5 olika väderappar för att kunna jämföra (även om jag tror att vi väljer att lita på den som lovar “bäst” väder). Trots att vi ändå vet att väder modellernas tillförlitlighet avseende 10 dagar in i framtiden inte är mycket bättre än att läsa av en abborres fenor. Typ.

Ett trivialt exempel måhända men ändå säger det något om oss och vår tid.

Utan tid finns vi inte. Och det enda av värde du egentligen har är tid. En tid som vi som vann kapplöpningen bland miljoner sädesceller gavs som belöning. Ett kort flimmer på evighetens stora 3D-skärm.

Kanske finns det även en medvetenhet om att tiden faktiskt är begränsad som gör att jag blir än mer benägen att planera den? Mitt eget förhållningssätt till tiden har absolut ändrats med åren – jag har blivit bättre på att lämna luft i min jobbkalender och försöker påminna mig om vad som är viktigt och fokusera på rätt saker, medveten om att jag inte kan göra allt. Samtidigt behandlar jag ibland min tid som om den vore en obegränsad tillång…

Nu finns det ju obegränsat utrymme att utveckla resonemanget kring tid både fysiologiskt och filosofiskt – men det har jag inte tid eller plats för i denna lilla blogg.

Jag tänker bara att vi måste ha drömmar för framtiden. Drömmar som vi planerar för, som får oss att längta och som ger oss energi att ta oss framåt och bocka av “måsten” längs vägen. Men någonstans i allt måste vi vara medvetna om att vi lever nu och att nyss aldrig kommer tillbaka, och finna en ödmjuk balans i vårt sätt att förfara med vårt dyrbaraste.

Du känner säkert själv människor i din närhet som på en sekund helt plötsligt fått en ny tideräkning som för alltid förändrat deras kalender.

Mina närmsta planer för framtiden var att åka mc i vårt vackra sommarland, fiska och måla om sommarhuset nu när det snart är semester och fyra veckor med +25 grader (för det har jag sett i NASA’s nya superväder-app och på abborrarna). Det var inskrivet i min kalender för så skulle det bli. Efter en avsliten hälsena blir det nu istället sju helt oplanerade men definitiva veckor på kryckor. Inte livsavgörande på något sätt – men ändå en lektion för min del.

Med den lilla funderingen önskar jag dig en underbar tid!
/Ludde

“Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.” /Nalle Puh