Målet är ingenting. Vägen är allt.

Ett ordspråk formulerat av den briljante och saknade Robert Broberg. Visst är målet viktigt men nog finns det ett nödvändigt perspektiv i Roberts formulering och en klokskap värd att ständigt påminnas om.

Om du som läser bloggen är chef, sitter i ledningsgruppen. styrelsen eller kanske rent av har det yttersta ansvaret som ägare, så är du väl bekant med hur mycket tid, pengar och energi som läggs på att definiera tydliga mål. Under mina år har jag samlat på mig erfarenhet av att jobba med måldefinitioner i alla nämnda roller, med hjälp av externa konsulter ibland och längre fram som konsult åt andra.

Alla vill ha mål. Tydliga. Mätbara. Inspirerande. Positionerande. Nåbara. Håriga. Reella. Visionära… You name it.

Missförstå mig rätt. Om man inte vet vart man ska, hur kan man då veta att man är framme?, sa Puh. Visst behövs målen – flera mål, på flera nivåer som ska fylla olika syften men sammantaget utveckla verksamheten, affären, varumärket åt det håll vi vill och formulerade på ett sådant sätt att vi gemensamt villigt bidrar med allt vi kan för att ta oss till målet.

Men ibland har jag känt det som att definitionen av “målet” (framförallt på högre nivå där visionen för verksamheten är en punkt på dagordningen) riskerar att bli en krystad historia, där olika viljor och behov ska jämkas samman till en formulering som kan köpas av alla – inte minst internt. (Då har jag stilla undrat vad det är för mening med ett mål utan mening? Men det är en annan femma.)

Nåstans kan jag tycka att det går lite inflation i måldefinitionerandet. Risken med det är (som jag ser det, i vanlig ordning helt subjektivt), att så mycket fokus och energi läggs på att hitta den rätta formuleringen – att definitionen och utvecklingen av de processer som faktiskt ska ta oss till målet hamnar i skymundan.

Även om målet är tydligt definierat och accepterat, så hjälper det ju föga om inte vägen dit är farbar, levande och tydlig för oss. Så där tycker jag faktiskt precis som Robert att vägen är allt.

Jag gillar mål. Men jag gillar vägen dit ännu mer i det vardagliga sällskapet av vänner som ska till samma ställe.

Med den lilla funderingen önskar jag dig en skön sensommarhelg!
/Ludde

En sista tanke dök upp… En orienterare har ett tydligt mål som nås efter en massa kontroller på vägen – men alla springer sin egen väg dit. Kul som sport. Mindre bra i en organisation…