Är jag inkluderande?

Att känna sig innanför eller utanför är kanske en av de upplevelser som påverkar en människa mest. Och vi vill nog gärna uppfattas som inkluderande – men det kan vara lättare sagt än gjort.

Just nu känner jag mig väldigt exkluderad. Skriver denna blogg i väntan på att vår webbserver förhoppningsvis ska komma on-line igen. Att inte komma åt ”nätet”, inte kunna koppla upp sig mot omvärlden är numera en konkret stressfaktor för oss människor – och just nu är jag ärligt talat riktigt frustrerad. Så helt oplanerat blev frustrationen över teknikstrulet faktiskt en konkret övergång till det jag tänkt skriva om – att vara inkluderande.

Vi var ett gäng kollegor som deltog i en workshop förra veckan på temat, en riktigt givande dag som gav mycket eftertanke kring hur lätt det är att bli exkluderande både som grupp och enskild individ – trots goda intentioner.

Just begreppet utanförskap som en konsekvens av att inte känna sig inkluderad, är roten till mycket av de problem vi upplever i vår värld. Olikheter i trosuppfattningar, kön, sexuell läggning, språk, kultur, värderingar etc, kan både föra oss samman och dra oss isär – och att avhandla alla aspekter på orsak och verkan ur ett globalt/samhällsperspektiv i ett litet subjektivt blogginlägg är omöjligt.

I dessa dagar av konflikter, flyktingkriser och politisk och religiös polarisering är det svårt att få huvudet runt allt och lätt att söka enkla svar. Retoriken blir allt mer nyanslös och valen blir mellan svart eller vitt, ond eller god, med eller emot. Mångfald blir ett hot, krigsflykting blir en skattefinansierad muslimsk terrorist och jag får dagliga uppmaningar att dela bilder av svenska flaggan (OM DU VÅGAR) i mitt facebook-flöde för att visa att jag tillhör dem och är stolt över fornstora dagar då vi skulle slåss med allt och alla.

Jag är personligen för ett öppet samhälle, jag har ingen religiös tillhörighet, bryr mig inte alls om vilket kön, sexuell läggning/identitet eller tro min medmänniska har och vill gärna uppfattas som en välkomnande och fördomsfri människa.

Samtidigt behövdes det bara en dag av rollspel med mina kollegor för att inse att jag trots mina stora ord och min PK självbild, lätt väljer att sluta mig närmre de som redan är nära och skjuta bort dem som kändes främmande. Inte av elakhet – det blev bara enklast så.

För min del räcker det bara med att reflektera en liten stund och återkalla minnen över tillfällen i livet där jag känt mig utanför, för att känna obehaget i magen och smärtan i själen. Jag skulle tro att detsamma gäller för dig om du tänker efter.

Omvänt så gör det faktiskt ont i magen att fundera över alla gånger jag direkt eller indirekt fått någon annan att känna så tack vare mig. Men jag tänker samtidigt att det är bra att känna efter och få lite obehagskänsla – för att påminnas om ett ansvar vi alla delar.

Visst – varken du eller jag kan påverka de stora besluten och skeendena i vårt komplicerade globala samhällssystem. Men oavsett om du eller jag är chef, så kan vi alla hjälpa varandra att motverka utanförskap i de sammanhang vi lever våra liv, på jobbet och i samhället.

Det är inte lätt alltid att vara öppen och inkluderande för det som är okänt, annorlunda, nytt och att våga motarbeta sin egen rädsla med nyfikenhet och respekt. Men det måste gå och vi kan göra skillnad i det lilla.

Och det lilla kan vara större än vi anar, tänker jag.

Ha en skön vecka!
/Ludde