Allt hörs.

De hörs ändå. Orden i omklädningsrummet. I ledningsgruppen. Bakom stängda dörrar. I slutna rum. Det som sägs men inte är avsett att höras av den eller dem det berör.

Det är mycket politik nu. Partiledaredebatter på hemmaplan och den märkliga uppvisningen av mänsklig förnedring på andra sidan Atlanten. Det finns förstås mycket att säga, att bli både skakad och störd över oavsett vilken sida du eller jag anser oss stå på. Men just i detta forum lämnar jag mina egna åsikter om rött, blått, brunt eller någon annan färg utanför.

Min koppling till bloggfunderingen finns dock i helgens snackis, där Trump (återigen) ger uttryck för sexism och kvinnoförakt. Den lama ursäkten blir “att det var ju bara sånt alla säger i omklädningsrummet”, typ.

Nu hade kandidaten nog inte tänkt att dumheterna skulle bli offentliga utan stanna i det virtuella omklädningsrum han delade med sina vid tillfället förtrogna.

Men jag tänker att det där som sägs och inte skulle höras av någon annan – det hörs alltid. Och det påverkar på ett djupare plan.

För några år sedan genomförde jag ett värdegrundsarbete med en kommun i Sverige. Det handlade om att implementera en ny vision och en uppsättning normer och värderingar som skulle genomsyra verksamheten och driva varumärket  framåt. En anekdot (jag kallar det för det eftersom jag inte personligen hörde dialogen utan fått det återberättat i tredje hand) jag brukade dra var så här :

Ett säljföretag var på en kick off i Åre och till kvällen samlades gänget runt en trevlig middag med god mat och dryck. Stämningen var hög och berättelser om säljarnas vardag rullade på. Efter ett tag kom ämnet svåra kunder upp och en kund tycktes utmärka sig som riktigt jobbig. Negativa erfarenheter och åsikter delades och den ena verbala och allt mindre rumsrena pajen efter den andra kastades i uppsluppenhet mot kunden av alla runt bordet – utom från en person, som satt tyst.

Till slut bröt personen sin tystnad med orden “Det här känns inte okej. Det vi håller på med nu är inte okej”.

Nu vart det tyst runt bordet. Tills någon gjorde det vi människor ofta gör när vi blir trängda, dvs går i försvar/motattack och sa irriterat “Men vadå??? Det spelar väl inger roll vad vi säger. Kunden hör ju inte oss”.

Svaret blev – “Nej, men VI hör oss”.

Som jag ser det finns det (oavsett om händelsen är korrekt återgiven eller ej) mycket lärdom att dra. Och liknande dialoger som utspelade sig i exemplet upprepar sig hela tiden och överallt.

Tyvärr använder vi människor gärna exkludering, nedvärdering, raljerande och annat som kan kallas för skitsnack av andra – som verktyg för att knyta sociala band med varandra, skapa tillit och vi-känsla.

Men även om ingen “obehörig” får höra själva orden så kommer det som sägs att påverka vår kultur. Om det är okej att nedvärdera en person eller grupp som inte är närvarande, så blir det i princip ofrånkomligt att det kommer lysa igenom i vårt beteende och våra attityder mot den eller dem. VI hör oss.

Nu menar jag inte att vi inte ska ta upp problem, konflikter och våga vara öppna med känslor. Är du chef så har du säkert upplevt behovet av att få tömma ur sig någonstans och hur svårt det kan vara att hitta ett lämpligt forum för att lätta på hjärtat. Det är viktigt att kunna vara öppen och förtrolig bakom dörrar som ska vara stängda (i ledningsgruppen, i samtal med en coach etc), där vi måste kunna prata om allt.

Men – det vi måste passa oss noga för är att förminska en annan människas värde oavsett om dörren är stängd eller öppen. Vi måste vara medvetna om att det vi väljer att verbalisera kommer att “höras”.

För annars hade väl sexismen stannat som dåliga grabbiga skämt i omklädningsrummen och aldrig återspeglats i samhället?

Även om varken du eller jag kommer bli president eller statsminister, så delar vi ett ansvar för att vara den som vågar säga “Det här är inte okej” – i synnerhet i vårt “omklädningsrum”.

Så tänkte jag.
Ha en fin vecka!
/Ludde

Inget och ingen blir bättre av att göra någon annan sämre.