Min verklighet är inte din.

7,4 miljarder i världen. 10 miljoner i Sverige. Alla med sin version av nuet och sanningen om vad som är verklighet.

Jag lever i två årstider just nu. Det tar mig exakt 30 minuter att färdas mellan sensommar och höst. Hade besök ute på landet häromdagen, där jag huserat sedan senvåren, av kompisar från stan och deras första kommentar när de klev ur bilen var “vad höst du har här”. Och efter att ha jobbat hemma i stan senaste dagarna så fattar jag deras reaktion. Det är verkligen fortfarande sommargrönt och ljummet inne i stan och trots att man inte passerar några datumzoner på de 3,5 milen mellan här och där – så är det två väsentligt olika bilder av verkligheten. Där är allt är redan gult, skogen skymmer solen och björkarnas kalufser singlar ner mot marken i en jämn ström.

Nu tänkte jag inte skriva om naturens växlingar, men faktumet att verkligheten ter sig så olika fick mina tankar att gå igång.

Med de stora glasögonen på och världen i blickfånget, är det inte svårt att hitta exempel på hur olika verkligheterna är beroende på var man lever, under vilket politiskt styre, sociala och ekonomiska förutsättningar, religionsuppfattning, åsiktsbubbla, kanalval etc. Det vore lätt för mig att fortsätta raljera över hur verkligheten beskrivs av den statliga Nordkoreanska tv’n, eller Trumpetandet från USAs presidents twitterkonto. Men det är inte roligt, bara oroligt.

Jag tänkte mer på mig och dig, och hur vi trots att vi delar samma världsbild och liknande förutsättningar i vår vardag, ändå går runt i ett eget och högst unikt universum med en egen uppfattning om tid och rum, orsak och verkan, bra och dåligt, sommar eller höst. Var och en med sitt perspektiv på det mesta.

Eftersom vi är sociala varelser som får mening i våra liv genom relationerna till andra är det ju inte så konstigt att det är en utmaning att hantera våra olika verkligheter, tänker jag. Och med tanke på att jag (precis som du) har en förmåga att förutsätta att min egen bild, mitt perspektiv, stämmer med din och kan ses och förstås lika tydligt av dig – så är det inte så konstigt att det kan köra ihop sig i vår relation.

Som chef är kommunikation absolut en av de mest avgörande kompetenserna. Men ordet kommunikation för tankarna till en förmåga att vara verbal – prata mycket, prata väl, sälja in och entusiasmera. Som chef ska du kunna “förmedla en vision”, “sätta upp mål”. Och det är sant.

Men grunden för verklig kommunikation är trots allt tystnad, lyhördhet och ett ständigt samtal om våra perspektiv på verkligheten.

Så tänkte jag. Just nu.

Ha det fint i din verklighet!
/Ludde