Kommunikation och prestation

En ny studie visar att en grupps kommunikation är avgörande för hur väl de presterar tillsammans.

Man skulle ju kunna tycka att en grupp bestående av högpresterande individer per automatik blir framgångsrik. Men gruppdynamik rymmer som både du och jag vet mycket mer än så. Läser på chef att en ny undersökning av arbetsgrupper genomförd av MIT universitetet som släpps idag, visar på att en speciell förmåga var gemensam för de grupper som samarbetade bäst: förmågan att kommunicera med varandra.

I artikeln listas fyra saker som utmärkte deras kommunikation:

1) Att alla gruppmedlemmar pratar ungefär lika mycket är ett gott tecken. Också att man försöker hålla sina inlägg korta och koncisa för att bjuda in andra i konversationen.

2) Att man vänder sig mot varandra när de pratar.

3) Att alla integrerar med varandra och inte hela tiden går via chefen.

4) Att man delar med sig av sin kunskap – inte bara inom arbetslaget utan i hela organisationen.
(Källa: chef.se)

Dessutom visar sig informella samtal utanför de vanliga mötesrummen förbättra gruppens resultat.

Nu kan man ju tycka att allt det där egentligen är självklarheter och ingen raketforskning, så tänkte i alla fall jag spontant. Samtidigt och med handen på hjärtat måste jag nog konstatera att i min egen backspegel ser jag inte speciellt många självupplevda exempel på grupper som präglats av dessa kommunikativa mönster… faktum är att ju högre upp i hierarkin gruppen är, desto fler kommunikativa utmaningar.

Varför, tänkte jag.

Kanske är ett av de största hindren för bra kommunikation vår ibland omedvetna (och tyvärr inte sällan högst medvetna) vilja att positionera oss. Med det menar jag att mina egna drivkrafter tar överhanden: att vilja visa mig duktig, komma högre i hierarkin, bli viktigare, få sista ordet, eller vad det nu kan vara. En grupp som präglas av en tävlande kultur, med ambitiösa vinnarskallar eller stora egon kan lätt tappa fokus på det som egentligen är viktigt för verksamheten, om det leder till ett ställningskrig om positioner.

Och vad värre är – ett ständigt positionerande motverkar effektivt tilliten inom gruppen. Volymen av tillit, eller förtroendet för varandra, står i direkt relation till gruppens framgång, kommunikation och kultur.

Jag tror att viljan att positionera sig finns hos oss alla, och det är inte dåligt i sig eftersom det gör oss ambitiösa och driver oss. Men det gäller att hålla ett öga på sig själv så man inte tappar balansen och ödmjukheten.

Jag vet i alla fall att det gäller mig. Eller i alla fall gällde mig, numera har jag bara mig själv att argumentera med… och jag vinner alltid.

Ha en fin helg!
/Ludde