Andante, andante. Långsamt kan vara bra.

Allt behöver inte gå så fort för att vara bra. Det behövs mer andante om du frågar mig.

Kanske ett konstigt sätt att inleda veckans funderingar på, men du som följer vet vid det här laget att jag tar lite märkliga vägar ibland. Ordet andante är en musikterm som betyder varsamt, mjukt, försiktigt och långsamt tempo – måttlig och lugn.

Den totala motsatsen till hur vi spelar vårt livspartitur idag.

Att jag hamnade i musikterminologi beror på att en hel del tid vid dagens studiosession gick åt till att diskutera vad som hänt sedan streamingtjänster tog död på de flestas vilja att konsumera hela album. Vi hinner liksom inte med det längre.

Men utan att fördjupa mig i konsekvenserna av att vi numera konsumerar låtar som styckvara med relativt kort hållbarhet, så landade vi ändå i att det börjar märkas en motrörelse. I det stora landet västerut släpps fler och fler album igen – inte bara singlar. Att lyssna på ett album kräver lite mer tid och med lite tid och tur, så kan även låtar som inte kändes som uppenbara favoriter direkt, visa sig bli de som fastnar bäst i själen. Det går lite långsammare, men det går också djupare.

Vad jag menar med ovan exempel är att andante-tempot har sina fördelar – och kanske, kanske kommer vi inse vårt behov av tid och rum för att skapa kontakt med både vårt inre och vår omvärld.

Ett annat exempel som dyker upp i huvudet är hur det ser ut på mina vänners café varje lördagsförmiddag (eller såg ut, för de har nyss slutat med det). Hela stället fyllt av människor som löser melodikrysset tillsammans. Och innan du ser ett PRO möte framför dig, så vill jag upplysa om att det är en salig blandning av unga och gamla, skulle tro att millennials och studenter är fler faktiskt. För en timme lyssnas det på musik under maklig programledning av Anders Eldeman (verkligen andante…) och alla återupptäcker hur trevligt det kan vara att kommunicera irl och lösa något tillsammans.

Så vad har mina tankar att göra med ledarskap? Egentligen allt.

Att omsätta andante till ett förhållningssätt – en motvikt till höga krav, hög arbetsbelastning, tidsbrist, resursbrist osv, som är en stor orsak till den ökande psykiska ohälsan – är en utmaning som heter duga. För att torgföra ”måttlig och lugn” som ledord i dagens tillväxtsamhälle ger kanske inte karriären en skjuts uppåt.

Men likafullt. Vi är samma människor som vi alltid varit. Våra grundläggande behov är än så länge en del av vår genetiska kod som inte programmerats om – och när vi glömmer bort det, så biter vi oss i rumpan.

Avslutar min lilla tanketur med ett stycke ur tidningen chefs färska artikel om Anna-Carin Fagerlind Ståhl studie av psykisk ohälsa och utmattningssyndrom:

“Det enda som kan förebygga psykisk ohälsa i form av utmattning är minskad arbetsbörda och lägre arbetstakt.

Det har länge har propagerats för att man kan balansera arbetskraven om det finns socialt stöd och goda relationer på arbetsplatsen, om man har beslutsutrymme, får använda sina färdigheter och lära nytt. Men det räcker inte om arbetstakt och arbetsmängd fortsätter att vara hög.”

Se där. Lite mer andante kanske?

Ha en fin helg!
/Ludde