Att fortsätta vara nyfiken

De känner inte mig, vet inte vem jag är eller vad jag vill. Men är man nyfiken så måste ju sånt kollas upp.

Eller man och man – har inte koll på genus alls, men jag tror det är både ston och hingstar i hagen som jag passerar varje dag på min promenad. De brukar se mig på långt håll när jag kommer lufsande längs vägen i mina bjärta och reflekterande ”arbetskläder”. De vänder sig åt mitt håll, låtsas som de inte bryr sig, men har ändå koll på var jag är långt innan jag ens är nära.

Normalt sett vänder jag innan jag är framme vid deras favorittillhåll i hagen, av hänsyn till min sambos astma (ty hästdoft är som jordnötter i en flygkabin för en nötallergiker), men jag ska erkänna att jag är enormt fascinerad av dessa djur. Stora, kraftfulla, sociala och med ett slags respektingivande lugn, och jag har sedan en tid stannat upp för att bara betrakta dem en stund varje dag. Det finns ett socialt spel i gruppen som är intressant att följa och sommarns två föl som nu är ungdomar, bråkar konstant och utmanar både varandra och övriga. Mest verkar det vara på lek, men ibland går de över gränsen.

Hursomhelst stannade jag till lite längre än vanligt sist och avståndet mellan dem och mig var långt, 2-300 meter skulle jag tippa. Hästarna noterade som vanligt att jag var där, men ju längre jag stod still och tittade på dem, desto svårare blev det för dem att inte låtsas om mig. Unghästarnas lek avbröts allt oftare för att med öronen på skaft titta åt mitt håll, och för varje varv de tog i jakten på varandra kom de lite närmre mig.

När de var tillräckligt nära slutade leken och bägge två fokuserade helt på att försöka lista ut vem jag var och vad jag ville (förmodar jag). Nyfikenheten som lite nonchalant drivit dem åt mitt håll tog över helt. Och inte bara hos ynglingarna, för även resten av gruppen verkade ta ett gemensamt beslut att kolla vad som intresserat ungdomarna långt där borta.

Till sist var hela flocken hos mig. Alldeles intill. Lite reserverade och försiktiga men varje ord jag sa mitt stillsamma samtal med dem, tycktes göra dem trygga i att komma nära nog för att deras sinnen skulle kunna bedöma mig.

Jag har läst att hästar används en hel del i terapeutiskt, läkande och lärande syfte och jag måste säga att det i alla fall händer något i mig. Vet inte vad, men det känns bra.

Gick därifrån till sist och funderade på att de flesta djur som uppvisar intelligens och som vi ofta känner emotionella band till är just nyfikna. De drivs av en vilja att veta och att lära. Precis som vi.

Det är inte den nervösa nyfikenheten som krävs för att ta reda på om något är ett hot eller inte, det är en annan slags nyfikenhet. Den är utforskande, öppen och utvecklande.

Den nyfikenheten har tagit oss långt. Den vill jag aldrig förlora.

Ha en fin vecka
/Ludde

PS. Läste på litegrann om nyfikenhet hos djur och vilda djur tycks behålla sin nyfikenhet både längre och starkare, än domesticerade djur. Kanske finns det en lärdom där även för oss? Vi har kanske en tendens att förlora lite av vår nyfikenhet – kanske med åldern, ett invant socialt sammanhang, bekvämlighet etc.

Så det är nog bra om vi behåller lite av det vilda i oss, försöker vara lite utmanande och utforskande som de där unghästarna, tänker jag. Om inte annat se till att det finns nyfikna i gruppen som drar med dem som tittar lite på avstånd.