Att ge eller ta tid.

Skrivbordet fullt. Huvudet likaså. Tiden går fortare än du hinner pricka av måsten på din priolista. Då vill någon av dina medarbetare ta tio minuter av din tid.

Att coacha någon innebär till stor del att lyssna, verkligen lyssna, att lämna luft åt klientens eget resonemang och ställa öppna frågor som hjälper personen hitta sin väg. Jag trivs personligen väldigt bra i den rollen och en positiv bieffekt är att jag själv blir reflekterande, samspelet ger mig egna insikter och jag lär mig av min medspelare.

Att få tiden att räcka till är ett kännbart dilemma för de flesta, men för en chef är det sannolikt en av de absolut största utmaningarna – framförallt ur ett ledarskapsperspektiv. Du ska inte bara vara funktionen chef, du ska vara relationen ledare. Vara empatisk, vara coachande, vara närvarande och genuint intresserad även av saker som kanske inte enbart rör jobbrelaterade frågor i dina medarbetares liv.

Men jag tänker att vår egen inställning, vårt mind set, kan påverka hur vi hanterar tiden – och kanske kan det hjälpa om vi skulle uttrycka oss annorlunda.

När jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter som chef så har jag under perioder av hög arbetsbelastning fått kämpa med mitt ledarskap. Mina “att göra listor” har varit fulla av just “göra” = produktion. Utöver planerade medarbetarsamtal så har det inte funnits några punkter på listan under rubriken “att vara” = relation.

Mitt eget mind set har alltså då varit att få så mycket gjort som möjligt av det som “måste” göras.

Att då mötas av en medarbetare som säger “Får jag ta tio minuter av din tid?”, kunde starta en mindre tsunami av stress inuti mig – och om jag inte sa “nej inte just nu” – utan tog samtalet, så är jag rätt säker på att mitt lyssnande var tämligen kasst och min närvaro mer fysiskt än mental.

På ett sätt så förstärks ju också min grundinställning av själva sättet som vi ofta uttrycker oss på; kan jag få TA av din tid, eller LÅNA (vilket är samma sak ty tiden kommer aldrig åter). Men egentligen GER vi ju av vår tid. Hela tiden.

Och både du och jag vet att det är när vi ger som vi också lär och kommer samman.

Så min grundinställning kanske borde vara att jag får en möjlighet att lära mig något – och kanske borde frågan formuleras “Får jag ge dig tio minuter av min tid?”, för att ge en bättre ingång till mötet hos bägge parter.

I en coachningssituation ges förutsättningarna förstås på ett annat sätt än i vardagen. Tiden för samtalet är förutbestämd, platsen avskild från yttre påverkan och bägge parter är medvetet närvarande. Relationen, samtalet, reflektionen syftar till lärande – inte att ta av varandras tid.

Men jag tänker att vi ändå kan skapa den typen av mikroklimat i vår vardag – om vi har grundinställningen att ge varandra något.

Och om jag skulle behöva skriva nya “att göra listor” idag, så skulle jag vara mer fokuserad på “att vara” än att försöka vinna över tiden som ändå alltid är snabbare än mig.

Jag tror det blir bättre så.

Ha en skön helg
/Ludde