Best of blogg 2014

Best of blogg 2014 är utvalda inlägg ur arkivet, att läsas för den som har lust!

13 januari 2014 Ledare måste förstå hur vi funkar

Ju mer som hjärnforskningen går framåt – desto tydligare står det klart att gott ledarskap är beroende av en god förståelse för hur vi fungerar som människor. Vill du bli en bättre ledare måste människokunskap finnas med i de ledarskapsutbildningar du planerar att gå.

Vi började uppmärksamma begreppet neuroledarskap för snart två år sedan och jag tänker att det numera nästan inte går en dag utan att det skrivs om nya rön, både i branschpress för neuroforskare, utbildare och i allmänna media.

Såg en dokumentär om arkitektur här om dagen som visade hur tekniken ger nya möjligheter att forska på våra beteenden och ageranden i olika fysiska miljöer – just i detta fallet med den helt ogenerade avsikten att med det fysiska rummet styra våra känslor mot att konsumera så mycket som möjligt.

Då kan jag tänka att vi nästan fått hjärnan på hjärnan. Och att vi måste bli än mer självmedvetna så vi inte låter oss bli manipulerade.

Men forskningen visar också på att många gamla sanningar kan bekräftas. För oss som jobbat med beteendevetenskap och mellanmänskliga relationer ur ett ledarskapsperspektiv sedan mer än fyra årtionden, blir forskningen ofta en bekräftelse på att vi gjort rätt när vi fokuserat på de mjuka sidorna av ledarskapet.

En sådan gammal sanning som både kan hjälpa oss stå emot framkallade köpimpulser och fatta förhastade beslut som ledare är att sova på saken.

För i sin vilja att hela tiden göra det lättare för oss kan hjärnan lura oss. I stället för att fatta ett rationellt beslut så skickas en “förutfattad mening” snabbt fram, baserad på minnen, fördomar och föreställningar i form av en “magkänsla” – som kan vara rätt – men lika gärna kan vara helt fel.

Förr ville man ofta sova på saken. Och nu vet vi att det var klokt, för distansen som det ger hjälper hjärnan att inte ta genvägen om en snabb känsla utan faktiskt fatta kloka beslut.

Så sov gott. Fatta gärna sedan beslutet att utveckla din människokunskap tillsammans med oss.

/Peter

PS. Här kan du läsa en alldeles färsk artikel om hjärnan och minnet i SvD.

24 januari 2014 Var en musikalisk chef

Veckans blogg blir en personlig betraktelse utifrån min vecka i musikens tecken, bland annat tillsammans med musikvärldens definitiva chef – The Boss – Bruce Springsteen.

Jag har två liv, som ändå är sammanflätade med gemensamma nämnare. Ett liv som f.d företagsledare och numera Gällöfstamedarbetare och webbredaktör – och ett liv som musikant och låtskrivare.

Och det finns en hel del paralleller mellan dessa världar – inte minst ur ett ledarskapsperspektiv. Återkommer till det.

I lördags delade jag scen med Bruce Springsteen, på Paramount Theatre i Asbury Park, New Jersey USA. Den man som varit min musikaliska förebild sedan 1980, och dessutom i det som är min absoluta favoritlåt “Thunder Road”.

Kort förklaring till varför lär väl behövas.

Förra veckan genomfördes Light of Day för 14:e gången i Asbury Park. En välgörenhetsorganisation som grundades av musiker och drivs av musiker i syfte att samla in pengar till förmån för forskning kring och stöd till människor drabbade av Parkinson’s.

Genom åren och mina musikaliska äventyr på andra sidan Atlanten, har jag lärt känna och spelat med flera av musikerna och är nu själv engagerad i organisationen.

Under fem dagar uppträder över 100 artister på i stort sett alla ställen som finns i stan – allt ifrån unga nervösa talanger till världen mest kände Boss – utan ersättning och alla med ett gemensamt syfte, att bekämpa den sjukdom som drabbade en vän för 15 år sedan.

Det har blivit som en folkrörelse och en familj av musiker och frivilliga som oavsett ranking på kändisskalan vet värdet av ödmjukhet, respekt och kärlek. En familj som jag är stolt över att tillhöra.

Media fick nys om att jag uppträtt med Bruce och ville göra ett “jag mötte Lassie” reportage, men det kan kvitta för mig. Det tar bara fokus från det som betyder något. Men nu vet ni i alla fall varför.

Så tillbaka till musikaliskt ledarskap.

Om jag tar det ur mitt perspektiv som låtskrivare och bandledare, så är min svåraste och viktigaste uppgift att få musiker till att bli musikanter. Och nu förstår de flesta av er ingenting.

Låt mig förklara: Det finns många professionella musiker, som behärskar sitt instrument till perfektion, som kan läsa noter och följa instruktioner från en låtskrivare, producent, dirigent etc. Förutsett att alla gör sitt jobb så kommer hela bandet (eller symfoniorkestern om du vill) att låta bra – dirigenten kan stycket och alla följer sina noter. Bra så.

Men att vara en musikant enligt min definition är något mer.

En musikant lyssnar till vad som sker runt ikring. Lyssnar till vad de andra gör. Hur det känns. Söker stämningen. Agerar inte bara utifrån en instruktion utan sampelar med övriga och är nästan mer fokuserad på helheten och vad andra gör (eller inte gör) än sitt eget instrument. Håller tillbaka där det behövs. Fyller ut där det behövs. Gör sin medmusikant bättre.

Musikaliskt ledarskap är att vara en förebild i allt ovan. Vara en del av det som sker och både kunna förmedla en tydlig bild med vart du vill komma med låten – men ge dina musiker utrymmet att vara musikanter – för gör du det så kommer “din” låt bli inte bara din utan “deras”. Då kommer de plocka ut det bästa ur sig själva.

Dessutom kommer det att låta otroligt mycket bättre om du kan lyckas få andra att dela din passion och tillföra sin egen energi.

Vardagen som chef och ledare är sällan ett välskrivet partitur som du kan dela ut till ditt band.

Och det är bra tycker jag – för det ger dig och dina medarbetare möjligheten att skapa något mycket bättre.

Önskar dig en skön helg med mycket musik.

/red (Hans “Ludde” Ludvigsson)

13 februari 2014 Hierarki, holistisk demokrati eller ledarskap?

Ingen chef. Inga titlar. Alla delar samma villkor och ansvar. Holacracy är det nya svarta men jag undrar vad som hände med ledarskap.

I transatlantiska media har en relativt ny organisationsfilosofi fått mycket uppmärksamhet, senast för någon månad sedan då ett känt on-line företag (Zappos) deklarerade att de skulle anamma den nya modellen ”Holacracy”. En ultraplatt organisation och något som även plockades upp av DI förra veckan.

Med tanke på Peters blogginlägg förra veckan om att värna den svenska ledarskapsmodellen så ville jag läsa på lite om just Holacracy – om inte annat för att reda ut begreppen för mig själv om möjligt.

Wikipedia blev första stoppet och det blev jag inte jättemycket klokare av (dessutom osar det egen marknadsföring om innehållet), men så här beskrivs grunden:

Energizing roles
The building blocks of holacracy’s organizational structure are roles. Holacracy distinguishes between roles and the people who “energize” them in order to express certain capacities or potentials, perform certain functions, and/or pursue certain results on behalf of the organization. A role is not a job description, as one individual can hold multiple roles at any given time.

Circle structure
Holacracy structures the various roles in an organization in a system of self-organizing circles. Each circle has the authority to create, execute, and measure its own processes in achieving its aims. Circles conduct their own governance meetings, elect members to fill roles, and take responsibility for carrying out work within their domain of authority. Circles are connected by roles known as links, which sit in multiple circles and ensure alignment with the broader organization’s mission and strategy.

Governance process
Each circle uses a defined governance process to create its own roles and policies. Holacracy specifies a structured process known as integrative decision making for proposing changes in governance and amending or objecting to proposals. This is not a consensus-based system but one that integrates relevant input from all parties.

Operational process
Holacracy specifies processes for aligning teams around operational needs, and requires that each member of a circle fulfill certain duties in order to work efficiently and effectively together.

Som jag tolkar det ersätts titlar och arbetsbeskrivningar av roller och funktioner, och bestämmandet flyttas till ”cirklar” som i princip är autonoma, men som ändå hålls samman av ”länkar” som ska försäkra ett den totala verksamhetens mission och mål inte tappas bort.

Tanken är även att löner, bonusar och andra förmåner sätts och fördelas av och inom cirkeln. Skulle vara spännande att få sitta in i ett sådant möte…

När jag läser artiklar i det kanadensiska och amerikanska nyhetsflödet (ni får lite länkar i slutet), så slås jag dels av att det tycks vara en het potatis – för eller emot – samt att media rätt onyanserat rubricerar det hela som ”bort med bossen” så blir allt bättre.

Är det chefen som är problemet?

Både artiklar och kommentarer från läsare får mig att tänka att vår erfarenhet av chefen och hur en chef ska vara, skiljer sig en hel del från den amerikanska ”Bossen”. En hårdför ”man” med absolut äganderätt över sina medarbetare, en rätt som delegeras ner genom chefshierarkin hela vägen till sista rumpa.  ”I own your ass”, ”My way or the highway” är ju klassiker.

Och i det perspektivet förstå jag att tanken på att sparka bossen och vara självbestämmande känns tilltalande. Den typen av chef borde förpassas till det runda arkivet per omgående.

Tanken om att platta organisationer med hög grad av självstyre främjar motivation, prestation och innovation är inte ny – den återfinns i flera modeller – och den är heller inte dum.

Utveckla ledarskapet

Men jag får ändå känsla av kejsarens nya kläder och att hur platt den nya modellen än är i teorin, så finns där ändå en struktur (eller hierarki), och att det i mångt och mycket sätts nya etiketter på ord vi redan kände till. Och om hierarki är likställt med organiserade översittare som tar sig rätten att visa prov på dåligt ledarskap i skydd av en titel eller befattning, så vore ju lösningen funnen. Men alla hierarkier är inte synliga i nomenklaturen eller lönelistan. Jag skulle nog vilja hävda att de flesta hierarkier sitter i företagskulturen och påverkas minimalt av en förändrad organisationsmodell.

Min starkaste känsla är att utvecklingen av ledarskapet borde vara i fokus, snarare än att konstruera nya organisationsmodeller.

Jag ser det så här: en organisation (oavsett modell) som präglas av gott ledarskap, medarbetarskap och välfungerande relationer, kommer alltid ha förutsättningar att lyckas med att nå resultat, behålla och attrahera talanger.

En organisation som saknar ledarskap som tar tillvara på människors förmåga och som inte förstår sig på vad vi behöver för att funka – chef eller inte – kommer gå samma väg som den amerikanske ”Bossen”, ut ur verkligheten och in i historien.

Även om förespråkare för Holacracy menar att modellen främjar utveckling av ledarskapet, så känner i alla fall jag att kärnfrågan kommer i skymundan i ivern att lansera den chefslösa organisationen.

Den intressantaste artikeln jag läste i ämnet var i Business Insider, förvisso kritisk men med kloka synpunkter kring vad som hänt i tidigare försök med liknande organisations-/managementmodeller, och som sätter finget på att vi är känslomässiga varelser som inte alltid agerar logiskt.

Delge gärna oss dina synpunkter i ämnet!

Ha en skön helg!
/Ludde

28 februari 2014 Varför vill du vara chef?

Eller varför vill du bli chef? Det mesta som skrivs kring chefsyrket är negativt och problematiserat. Men nog måste det finnas en annan sida tänker jag, och undrar varför du gillar ditt jobb?

Som webbredaktör bevakar jag det som skrivs på nätet om chefer, ledarskap och forskning i ämnet. Till min hjälp har jag fiffiga bevaknings- och alarmfunktioner i Google som ser till att min mail fylls med länkar varje dag.

Just denna vecka fortsatte bland annat följetongen kring chefers sexliv på chef.se. Tesen är att ett bra sexliv gör dig till en bättre chef. “Inte bara hur mycket sex du har, utan även kvaliteten på ditt sexliv påverkar ditt ledarskap, menar Maria Appelqvist, doktor i sociologi på Malmö högskola”

Just ämnet chefers sexliv – eller rättare sagt avsaknad av ett tillfredsställande sexliv – har varit ett återkommande ämne, uppbackat av enkätundersökningar bland landets chefer av tidningen Chef och andra.

Tar inte upp detta för att kommentera själva ämnet – mer än att i min värld så är det rätt självklart att vi som människor behöver fungerande relationer för att må bra och känna oss hela. Men var ribban ligger för hur mycket sex jag behöver för att fungera i mitt ledarskap, och hur mycket intimitet som krävs i min och min partners relation för att vi ska behålla kärleken – det är väl ändå helt individuellt?

Eller kommer vi snart få en sex:2 diet för det med? Så vi verkligen fattar hur dåligt vi har det?

Nästa länk jag följde handlade om “10 tecken på dåligt ledarskap“. Nästa handlade om “att varannan svensk har bråkat med sin chef (eller kollega) senaste månaden”. Ytterligare en tog upp undersökningen som visar att de flesta som slutar sitt jobb, gör det på grund av en dålig chef.

Och de flesta av oss har säkert läst den återkommande listan på våra kvällstidningswebbar: “Så här vet du om din chef är psykopat”.

Tycker du jag verkar lite bitter så här mitt i sportlovet? Nää, ja e int bitter. Men jag blir faktiskt lite störd över hur dissekerad chefen blir som yrkesgrupp. Inte det faktum att problem tas upp – utan snarare hur det görs och att det tyvärr känns som klassiskt mediadramaturgi, där sex och psykopat i rubriken “säljer”.

Vi har en chefsbrist som bara kommer bli större de kommande 10 åren. Jag har full förståelse för om en ung människa inte tycker det är så lockande att avge kyskhetslöfte, säga hej då till privatliv och fungerande relationer och bli klassad som möjlig psykopat varje gång mänskliga känslor råkar spräcka fasaden.

 Finns det bra saker med att vara chef?

Eftersom vi möter otroligt trevliga människor hos oss varje dag, som är chefer, ska bli chefer, inte är chefer men är ledare ändå, och som tycks vara fulla av lust och vilja att bli bättre på ledarskap – så måste det ju finnas en mängd goda skäl till varför just du vill vara chef och ledare, eller?

Kan vi inte göra en lista över positiva saker med att vara chef och skapa lite motvikt mot alla problem?

Kom igen – kommentarsfältet är öppet!

Ha en riktigt skön helg – precis som du/ni vill ha den 
/Ludde

21 mars 2014 Tips till världens ledare

Slappna av. Stanna upp. Reflektera. Råd som vi “små” chefer och ledare försöker ta till oss för att fungera bättre och ta vettiga beslut. Kanske något för de stora ledarna att börja med?

Läste en lista med tips till hur chefen bör använda sin första timme på jobbet. Bland en del praktiska råd om fulla mejlkorgar och sånt fanns även lite mer tänkvärt:

• Ta ett steg tillbaka och reflektera, för att se helhetsbilden.
• Slappna av. Med ett lugn i kroppen fattar du bättre beslut.

Tips som jag känner borde skrivas i eldskrift på väggen i världsledarnas sovrum och mötesrum, en fredag som denna. Och alla andra dagar, veckor, månader, år….

Nej, jag tänker inte bli politisk eller förstöra fredagsmyset – men det är svårt att inte sätta funderingar kring ledarskap i ett större sammanhang, när det blir så tydligt vilken inverkan och påverkan enskilda individers utövande av ledarskap har på sin omgivning.

Men den enskilda ledaren är inte bara avgörande på världsscenen.

Läste om en undersökning som konstaterade att medarbetarens välbefinnande, prestation och lojalitet mot sin arbetsgivare, egentligen inte handlar förhållandet/relationen till företaget, eller saker som lön och förmåner  – utan om relationen till sin närmaste chef.

För de flesta av oss är ju den riktiga chefen inte vd’n, koncernchefen, styrelsen eller aktieägarna. Den som påverkar och är avgörande för mig är “min” mellanchef. Min närmsta chef ÄR företaget och den som kan få mig att prestera på topp. Eller i sämsta fall få mig att sluta.

Läste även att en chefs uppfattade prestationsförmåga och duglighet ofta tycks vara mer kopplad till hur omtyckt chefen är, än vilka faktiska resultat som visas. Så draget till sin spets så kan du komma undan med en hel del brister så länge dina överordnade och dina underordnade gillar dig. En märklig subjektiv bedömning (som känns igen från den politiska scenen), men som funkar. Jag vet.

Nåväl. Bäst måste det väl ändå vara om du kan kombinera att både vara omtyckt och leverera resultat tillsammans med dina medarbetare.

Och att ett företag skulle lyckas bli långsiktigt framgångsrikt med ledare som inte tar sig tid att stanna upp, reflektera, se till hela bilden, det tror väl ingen…

Önskar dig en trevlig helg och skickar med en av världens bästa låtar att reflektera över och slappna av till. Alla dagar i veckan 

John Lennon Imagine

/Ludde

28 mars 2014 Att gilla sina misstag

Ramlade på ett citat av Sting häromdagen; “Jag gillar faktiskt misstag. Jag tycker att de är mänskliga”. Klokt, men inte så lätt alla gånger.

Jag vet inte hur det är med dig, men för egen del kan jag säga att blicken riktas bakåt oftare ju äldre jag blir. Minnesbilder från händelser, situationer och upplevelser av alla slag har en förmåga att dyka upp. Ibland medvetet påkallat av mig själv i stunder av reflektion, ibland undermedvetet eller utlöst av någon specifik händelse…eller bara triggat av att något sinne retats och omedelbart börjat rota i arkivet.

Tyvärr är det ju inte enbart solsken och stunder av framgång i hyllorna, inte för någon skulle jag tro. Ty den som vandrat genom privatliv och yrkesliv utan att gjort fel, valt fel, tagit fel och ställt till det för sig själv och andra – hör förmodligen mer hemma i någon helig skrift än på jorden.

Och det är en av poängerna med Stings citat som jag tycker om, och även kommit fram till alldeles på egen hand. Det är mänskligt att fela (här kan en Göteborgare/musiker, klämma in “sa violinisten” om så önskas).

Vi ÄR människor – även som chefer, föräldrar, partners, samhällsmedborgare – och det ingår i definitionen av människa att vi emellanåt trampar snett. Och nu menar jag inte medveten elakhet, brottslighet, folkmord eller annat uppenbart förkastligt.

Självklart finns det saker jag aldrig skulle gjort. Och som jag skulle vilja sudda bort ur min livsteckning. Men det går inte.

Däremot går det att lära sig av misstagen. Det går ofta att säga förlåt och göra bättre nästa gång. Och så länge jag på det hela taget försöker göra så gott jag kan, utifrån min kunskap och situationen, så väljer jag att försöka acceptera mina egna tillkortakommanden, (ett gammat fint ord som rättstavningsprogrammet ilsket protesterar mot), och se dem som utvecklingsmöjligheter, om än oönskade.

Om jag skulle summera mina år som chef och ledare, så skulle jag nog säga att den största pressen jag upplevt varit den som kom från mig själv. Framförallt i yngre år. Jag är ju “chefen” – måste ha svaren, visa vägen, aldrig vara svag, inte begå misstag. Önskar att jag hade haft Stings filosofi klar för mig då. Misstagen hade jag gjort likafullt, men jag kanske hade hanterat dem med ett stoiskt lugn 

Som om du som läser denna lilla fundering är i början av din karriär så vill jag bara säga: ta det lugnt, gör det bästa du kan som människa i alla lägen och bli inte nedslagen för att det blir fel ibland. It comes with the territory…

Önskar dig en skön helg i den begynnande våren och säger som Winston Churchill “Det är inget fel på förändring, bara den går i rätt riktning”.

/Ludde

25 april 2014 Framtiden, problem eller möjlighet?

Fokuserar vi mer på att beskriva framtidens utmaningar och problem, än att formulera och konkretisera alla möjligheter vi har att göra framtiden bättre?

Oj nu blev det tungt, tänker du.

Förvisso är frågan både bred och djup, bottnande i vilken typ av värld vi vill leva i framöver (och lämna efter oss), men kärnan i frågan kring val av perspektiv och inställning är relevant även i min lilla vardag.

Såg med ett öga på en dokumentär som handlade om hur politiken de senaste decennierna bytt ut visioner, som ska beskriva målbilden av samhället i ett långt perspektiv, mot slagkraftiga och utbytbara reklamslogans. Det tycks även vara ett medvetet val att undvika att formulera långsiktiga visioner, konkret nedbrutna i åtgärder för att nå dit.

I en intervju sades det även ungefär så här: “Framtiden beskrivs mer i termer av utmaningar och problem, än som möjligheter till att skapa något bättre”, och det där fick mig att fundera.

Jag menar inte att vi ska blunda för problem och dansa obekymrat vidare medan båten M/S Jorden förliser. Tvärtom önskar jag snarare att världens ledare vågar fatta obekväma beslut, som alldeles säkert försämrar både opinionsmätningar och förkortar mandatperioder.

Men jag skulle även önska att vi fick in lite mer av ett positivt förhållningssätt, för jag inbillar mig att inte bara jag faktiskt påverkas av stämningen och attityden som sätts på högsta nivå, även i min vardag.

Du som är ledare själv, vet säkert att skillnaden mellan att se glaset som halvtomt eller halvfullt, påverkar resultatet i slutändan – både för dig själv och för de du ska leda. Att det är lättare att få en grupp energifylld och högpresterande inför en utmaning som känns belönande och meningsfull med positiva förtecken och en tydlig vision, än om allt ska ske under hot om undergång.

“Vi gör det här för att göra något bättre”, känns på något sätt mer inspirerande än “Om vi inte gör det här går det åt helvete”.

Som vår hjärna funkar svarar vi snabbt och direkt på upplevda hot, så det är ju en enklare väg att gå för en ledare. Att aktivera belöningssystemet kräver mer kompetens och medvetenhet om hur vi fungerar som människor av en ledare.

Även om konsekvensmedvetenheten behövs, så tänker jag fortsätta försöka se framtiden som möjligheten att göra det jag kan göra lite bättre, tillsammans med andra som vill samma sak.

Nu ska jag gå ut i vårsolen och försöka se alla pollen som något positivt mellan nysningarna och de svullna ögonen.

Önskar dig en fin helg

23 maj 2014 Värdegrund utan tanke

Efter att en lapp kommit på avvägar har CSN’s tidigare värdegrund fått utså en del elaka kommentarer i sociala media. Lite med glimten i ögat, men jag ser ett allvar bakom.

Vem minns inte den klassiska lilla rimleken som en tidigare finansminister klottrade i sitt anteckningsblock – en personlig reflektion som inte skulle läsas av någon – och som råkade gå rakt emot regeringens officiella hållning, en regering som han själv satt i.

Oavsett åsikt kring löntagarfonder, så var det nog många som hade lite kul åt fadäsen. Utom möjligen finansministern.

Nu råkade CSN själva sammanfatta sin värdegrund så här; ”En kultur som präglas av: Förändringsvilja, Ansvar, Tillit, Öppenhet, Ledarskap.” Den interna värdegrunden kan alltså sammanfattas med ett ord: ”Fatöl.”

Att kontentan av värdegrunden blir “fatöl” känns nog mindre bra i magen. Min tolkning är inte att det ingår i värdegrunden och kulturarbetet att dricka öl. Snarare att just ölsorten knappast ger någon effekt vare sig på sinnet eller gommen. Lite som mellanmjölk. Inte riktigt på riktigt.

Nu försvarar sig pressekreteraren med att det inte fanns någon tanke bakom den gamla värdegrunden, och numera finns det en ny.

Jag kan se humorn i att det fördolda kommer fram, det som är på riktigt och grundat på personliga åsikter och värderingar.

Men det finns ett allvar bakom som jag inte tycker går att skoja bort. Jag har själv deltagit i ett antal processer för att skapa värdegrunder utifrån ett varumärkesperspektiv – och sett alltför många vackra formuleringar stanna vid att bara vara kosmetika och inte påverka vare sig ledarskap, kultur eller struktur i verksamheten.

En värdegrund utan en tanke bakom känns bara meningslöst tanklös. Konsekvensen av att bli “avslöjad” likt exemplen ovan, är i bästa fall lite elakt (eller medlidsamt) spe i pressen, men i värsta fall en förlust av den kraft som finns i verksamhetens kultur när den byggs på en värdegrund som betyder något på riktigt.

Så vad göra?
Finns mycket på listan, men här kommer tre tips:

• Se till att verksamhetens kultur och struktur samverkar.
• Oavsett om det finns en formulerad värdegrund eller ej, så finns den alltid ändå och visar sig i förhållningssätten till varandra och alla andra. Ta strategisk kontroll och betrakta kulturen som en konkurrensfaktor som påverkar prestation och resultaträkning.
• Se till att dina chefer och ledare är verksamhetens främsta kulturbärare.

Önskar dig en skön och varm helg!

/Ludde

5 juni 2014 Livslångt lärande

Lämnar studentspringningarna i Stockholm och möts av studenter uppklädda för bal i min hemstad. Funderar kring Benjamin Franklin och livslång lärande.

Hann inte riktigt med att skriva veckans blogg innan det var dags att sätta sig i bilen för att åka söderut, efter ännu en vecka med mina sköna kollegor på Gällöfsta Perlan. Samtidigt är stunden i bilen rätt behaglig – tankar får löpa fritt och intryck summeras i en takt jag inte råder över.

Men så här gick funderingarna.

Läste utbildningsföretagens årsrapport för 2013/2014 häromdagen, och det som fastnade i huvudet var att det finns en tydlig trend av stagnation bland vidareutbildning av vuxna. För Europa som helhet var det 35% som deltog i en utbildning i början av 2000-talet, jämfört med 27% nu.

Den andelen av branschens totala omsättning som rör utbildning tillhandahållen av arbetsgivare har fallit från 45,5% till 30%.

Det livslånga lärandet hålls tillbaka genom att personer som är mellan 35-44 år upplever att familjen, arbetsscheman och bristande stöd från arbetsgivare och offentlig service står i vägen för utbildning. Sverige utmärker sig dessutom genom att en särskilt hög andel av de anställda, 63% , inte anser sig behöva utbildning i arbetet.

Nu är ju detta övergripande siffror, så statistiken skiljer sig sannolikt åt om den bryts ner på olika yrkeskategorier. Men ändå – ingen bra trend känner jag. För i samma stund som verksamheter minskar sina investeringar och ambitioner att utbilda och utveckla medarbetare, minskar även dess konkurrenskraft.

Samtidigt som bilen rullade på och huvudet funderade på raderna ovan, såg jag finklädda, glada, lättade, fria och nybakade studenter. På väg ut i livet i full fart. Några av dem kanske kände som jag gjorde för alltför många år sedan i samma situation – att de är “färdiglärda”. Fel hade jag.

Och då dök ett citat av Benjamin Franklin upp i huvudet, som fritt översatt låter ungefär så här: “Livets tragedi är att man blir gammal för fort och klok försent.”

Precis så kände jag det när jag passerade vår framtid. Inte för att jag är lastgammal, men bland studentmössor och balklänningar känner jag mig betydligt äldre. Tack och lov är jag numera medveten om att jag fortfarande inte är klok. Jag har massor kvar att lära. Så länge jag lever.

Missförstå mig rätt – man jag hoppas att inte du heller är klok. 

Ha en riktigt skön helg!
/Ludde

13 juni 2014 Alltid dessa relationer

Det finns mycket som påverkar hur vi mår och fungerar som människor, oavsett roll och sammanhang. Men nånstans bottnar det mesta i våra relationer.

“Coachningen kan ha ett tydligt fokus som inte har en direkt koppling till relationsfrågor, men min erfarenhet är att de så gott som alltid finns där. Chefen går in i coachningen med ett identifierat behov/problem som på ytan inte har med relationer och relationsproblem att göra, men de dyker i princip alltid upp. Oavsett trender och utmaningar för ledarskapet så kommer jag alltid tillbaka till att våra relationer är avgörande.”

Så sa en av våra mest erfarna konsulter, som jobbat många år både med organisationsutveckling och individuell coachning av chefer, när vi satt och pratade över en kopp kaffe igår.

Tänkte att jag skulle låta den insikten bära min funderingar i veckans blogg, men inser i samma stund att det är ett existentiellt ämne. Relationer är i praktiken definitionen av hela vårt universum, vår värld, vårt ekosystem, vårt samhällssystem, vår kultur, våra familjer, vårt jag, filosoferar jag.

Nu kan du ju i sann filosofisk anda tänka att vi alltid har minst en relation (förhoppningsvis god sådan) till oss själva, och det är ju sant. Men ett liv helt utan relationer till andra människor ter sig i mina ögon rätt torftigt.

Om jag släpper det stora sammanhanget och bara reflekterar helt personligt ur ett yrkesperspektiv, så är mina relationer både avgörande för hur väl jag som individ mår och hur väl jag fungerar i mitt samspel. Och detsamma gäller ju i grupperspektivet eftersom vi är summan av varandra.

Jag vet inte om du håller med – men för min del så har den största drivkraften i jobbet (oavsett om jag varit chef eller medarbetare), varit relationerna. Både på gott och ont.

Bra relationer på jobbet föder positiv energi, glädje, lek, kreativitet, trygghet, tillit, rentav kärlek och därmed  prestation och resultat. Motsatsen blir negativ energi, olust, tystnad, ohälsa, dålig prestation och byte av jobb.

Låter kanske självklart, så då är det ju bara att se till att man har kanonrelationer? Men det är inte så lätt. Då skulle vi ha betydligt mer av respekt och kärlek i världen.

Du och jag möter fler människor varje dag, än vad en människa gjorde under hela sin livstid för 150 år sedan, sägs det. Vi jobbar ofta mycket och inte sällan under tuffa prestationskrav, tillsammans med människor som får mer av vår livstid än din respektive.

Inte så konstigt då att just relationer hamnar i fokus när en chef coachas. Som chef och ledare har alla en relation till dig – och din kanske viktigaste uppgift är att se till att summan av oss och våra relationer blir så stor som den bara kan bli. En utmaning som inte blir mindre tuff av att vi oavsett formell roll trots allt (och tack och lov) bara är människor som drivs mer av känslor än förnuft.

Med den funderingen önskar jag dig en helg fylld av goda relationer!

/Ludde
PS. Vill du boka en egen coach så vet jag flera som är riktigt bra. De bästa faktiskt.

26 juni 2014 Diskande chefer och sommartankar

Är du en av alla chefer som startar din dag med att läsa e-posten? Då är risken stor att dina egna prioriteringar ersätts med andras önskemål.

Begreppet “mise-en-place”, eller allting på rätt plats är ett begrepp inom kockvärlden som chefer borde lära sig, läser jag på chef.se som hämtat sin inspiration från ett blogginlägg på Harvard Business Review.

Alla med erfarenhet av professionella kök vet att planering är den viktigaste ingrediensen. Ett kök utan noggrann planering, och ordning och reda – “allting på rätt plats”, kan bara sluta illa. I mitt fall kommer jag undan med att ha hyfsad talang för att laga mat, tänka ut receptet när jag är i butiken, få beröm för maten men välförtjänt ovett för katastrofområdet jag skapat i det som tidigare kallades för kök…

Uppmaningen till chefer från en av världens bästa “chef’s”- Anthony Bourdain är att vara bättre på att planera. En stjärnkock gör ingenting – absolut ingenting – som inte är planerat. I det ingår att förutse det oförutsedda.

Där någonstans tänker jag att det låter ju fint. Men näst intill overkligt (om man inte är stjärnkockschef och det är inte jag).

Men jag köper definitivt ambitionen att bli bättre på att planera. Det skulle göra mitt liv lättare på många sätt.

Ett av de konkreta tipsen i bloggen var att inte börja dagen med att läsa alla mejl – ty det skulle vara som om att kökschefen med många stjärnor helt plötsligt missplacerade sitt eget mise-en-place, och började dagen med att leta efter en kastruller och porslin som behövde diskas, istället för att planera för nästa paradrätt.

Även utan liknelsen så finns det gott om fog för att inte börja dagen med att dränera det lilla och energislukande arbetsminnet, genom att läsa mängder av inkomna mejl. Speciellt inte innan du ens bestämt dig för vad DU anser dig behöva prioritera under dagen.

För nog har många av både dina och mina arbetsdagar fått ett annat innehåll än det vi tänkte – innan vi öppnade det där oförutsedda mejlet som krävde att bli avdiskat?

Ibland är det nödvändigt att det blir så, eftersom allt helt enkelt inte går att planera. Samtidigt så tror i alla fall jag att många chefer känner igen sig i att de fått ta någon annans disk och att saker som givits högsta prioritet, egentligen inte var så bråttom i alla fall…

Så min lilla fundering blir att jag verkligen ska försöka starta varje dag med min egen mis-en-place. Sedan ska jag läsa mejlen. Och inse att ingenting kommer bli som jag tänkt 

Med den lilla funderingen önskar jag dig en oförutsett skönare sommar, var du än befinner dig, och må allting vara på rätt plats för dig!

/Ludde

25 juli 2014 Högtryck och mulitasking

30 grader ute. 28,5 inne. Bloggen svettas för högtryck och avundas dig som fortfarande har semester.

Undertecknad hade tidig semester i år och som alltid är det ju ett lotteri huruvida svenskvärmen kommer under de lediga veckorna. För min del blev det två kyliga och regniga veckor (när allt som skulle göras med sommarstugan inte kunde göras), och nästan två veckor med helt okej väder (= tvätta fasader, måla och bränna ryggen).

Lagom till jobbstarten kommer så årets värmebölja. Vilket jag precis som de flesta gläds över – vi behöver depåerna av solvärme för att stå ut med november till februari – men jag ska villigt erkänna att min hjärna känns överkokt. Jobbar hemifrån eftersom Gällöfsta har sommarvila, och huset där jag bor måste vara konstruerat som en kombinerad solfångare, värmeväxlare och kakelugn. Det är oliiiiidligt varmt som Peter Harrysson skulle sagt.

Att försöka starta upp och komma ikapp innebär för egen del att allt som gömts undan i huvudet, i dokument på datorn, i mejlkonversationer och mötesanteckningar, ska rotas fram och sorteras. Och precis som när jag ska städa i förrådet så inbillar jag mig att det går fort, slänger ut allting på golvet utanför förrådet och börjar sortera i rubbet. Allt på en gång. Helt utan system. Fort ska det gå. Slutar allt som oftast med att större delen av förrådets innehåll skickas tillbaka in i mörkret, ungefär på samma plats eftersom både tiden och orken tog slut mycket snabbare i verkligheten än i min ambitiösa plan för dagen.

Nu kan jag till mitt försvar hävda att värmen är skäl nog till att hjärnan går trögare än vanligt. Men i ärlighetens namn så funkar multitasking dåligt för mig även i den mer normala temperaturskalan vi brukar få hålla till godo med.

Och jag är inte ensam. Läser en artikel om Stephen C Lundin på chef. se i ämnet:

”Jag tror inte att någon är kapabel till multitasking. När man försöker göra flera saker samtidigt skapas en ångest och en förtvivlan inom oss. Vi får ingenting gjort, utan finner oss själva famla mellan olika arbetsuppgifter och stå och stampa på exakt samma ställe vi började på.”

Torkel Klingberg, professor i neuro­logi vid Karolinska Institutet, hävdar visserligen att vår hjärna går att utveckla och träna. Vi är omkring 20 procent smartare i dag än våra jämnåriga var för 60 år ­sedan. Men våra arbetsminnen kan fortfarande bara hantera en begränsad mängd information samtidigt.

Så nu min kära läsare har jag genom dessa rader förbrukat mitt arbetsminne för en stund. Nu ska jag stoppa in huvudet i kylskåpet och drömma om råkyla och novembermörker.

Önskar dig en fortsatt trevlig semester om du har det, och oss alla en fortsatt skön sommar!

/Ludde

22 augusti 2014 Vart går din energi?

Som chef måste förstås din energi räcka till många saker, men vad fokuserar du din energi på i ditt ledarskap?

Som vanligt inför veckans blogginlägg så kollar jag upp vad som sägs i omvärlden – och det sägs mycket i ämnet ledarskap 

I våra vanliga media så står av förklarliga skäl det politiska ledarskapet i fokus nu när riksdagsvalet närmar sig på riktigt. I affärsvärlden bloggas det mycket om ledarskap ur ett prestationsperspektiv; hur chefer ska få ut max av sina medarbetare, med åtföljande tipslista, (ofta riktat till chefer över säljorganisationer).

På HR Sverige bloggen läste jag ett inlägg som innehöll lite kul infografik, bland annat en lista över vad som påverkat/ändrats i ledarstilen de senaste 25 åren enligt Brighton School of Business and Management. Fritt översatt ungefär så här:

Omvärld, förutsättningar
Då: Bibehålla stabilitet
Nu: Hantera konstanta förändringar

Fokus
Då: Uppgiften
Nu: Resultatet

Primär arbetsuppgift
Då: Finjustera “produkten”
Nu: Skapa förutsättningar för att tänka och göra nytt

Risktagande
Då: Minimera risker
Nu: Ta risker, och ge andra möjligheten att göra detsamma

Konflikter
Då: Undviker dem
Nu: Använder dem

Ledaren upptagen med
Då: Att alltid ha rätt
Nu: Att göra rätt saker

Ledarens energi-fokusering
Då: Kontrollera andra
Nu: Passion för jobbet, företaget och människorna

Nu tycker jag att listan i sig kanske blandar lite äpplen och päron i perspektiven – men jag fastnade dock för den sista punkten, ty den tycker jag både är klok och sann. Dessutom ger den ur mitt perspektiv grunden för att lyckas. Inte bara som chef och ledare, utan på hela taget i vad du än gör.

Vi är gjorda av känslor. Vi påverkas och agerar (engagerar, motiverar, presterar) mer utifrån hur vi känner än av rationellt tänkande. Dessutom är det smittsamt. Dina känsloyttringar smittar av sig på mig. Din lust, ditt engagemang, din ärlighet, dina värderingar påverkar min prestation mer än att du tittar mig över axeln.

Om du som min chef visar passion för det du vill vi ska åstadkomma tillsammans, så lovar jag ge järnet. Och dessutom sprida smittan vidare.

Med det sagt önskar jag alla en skön helg fylld av passion för det du vill.
/Ludde

PS1: Jag HAR en passionerad chef. Så ni inte tror nåt annat 

12 september 2014 Uppskattande feedback

Jag, precis som de flesta av oss, vill veta. Hur jag uppfattas. Hur jag bedöms av min chef, mina kollegor, mina vänner.

Begreppet feedback är etablerat och förmågan att ge feedback på rätt sätt kan vara skillnaden mellan att bli bedömd som en bra chef och ledare, eller något annat.

En gång i tiden (när ledarskapsmodellen handlade mer om krav – piska/morot – kontroll), var formeln för att ge kritik, ros-ris-ros, om jag minns rätt. Jag tror aldrig jag fick till det där. I mina taffliga försök att hantera svåra samtal kändes det mer som att jag oftast gav så mycket ros så att själva kritiken blev otydlig och bäddades in på en bädd av rosor.

Jag fick egentligen inte sagt det jag ville säga och gick därifrån, förvisso i blomdoft, men med en rosentagg kvar i hjärtat. Och mottagaren av budskapet gick i bästa fall från vårt samtal förvirrad men lätt rosig om kinden. Eller i värsta fall fylld av tagg och agg, eftersom ingen rosbukett i världen kan lindra effekten av en risigt framförd kritik. (Okej, inga fler blom-metaforer nu, jag lovar).

Att lära sig ge konstruktiv kritik, är en konst. Men det är ju inte konstigt – för är det något som vi människor har lätt för, så är det att tolka budskap till vår nackdel. Det ligger liksom inbyggt i våra hjärnor att reagera på potentiella hot, utan att vi ens tänker på det, och ibland utan att de ens finns…

Numera pratar vi om feedback, och vi lägger ner mycket tid på att lära oss både ge och ta emot feedback. En kompetens som inte bara handlar om ledarskap och medarbetarskap, utan även om människokunskap.

Sedan ett par år tillbaka så finns även en annan variant: feed forward.

Själva tanken bakom går ut på att inte ge “negativ” feedback alls, eftersom det utlöser hotrespons och blir kontraproduktivt. Och rent filosofiskt kan man ju säga att ordet “back” syftar till baktid – saker som redan hänt och som inte går att påverka – medan “forward” ligger i framtiden och därmed går att påverka. Kritiken/återkopplingen ska då alltså enbart fokusera på framtida förbättring.

På ett sätt gillar jag tanken och jag tycker begreppet känns rätt kul (om än lite ordtrolleri, för i min värld handlar feedback mer om att “ge tillbaka” och har inget med bakåt att göra). Samtidigt känner jag spontant att det låter lite konstigt att helt undvika kritik. Jag vill i alla fall veta om jag gjort något mindre bra. Men oavsett semantik och syftningsresonemang, så är det helt klart så att vikten av HUR vi förmedlar budskap inte kan underskattas, med tanke på hur lättretad vår reptilhjärna är.

Som Peter (min chef) sa när vi pratade om just detta; “Det handlar om att ge uppskattande feedback – oavsett om den handlar om kritik eller beröm. Att vara uppskattande är ett förhållningssätt som genomsyrar dig som ledare. Har du ett uppskattande och coachande förhållningssätt, så blir din feedback ärlig, konstruktiv och framåtriktad”.

Det lät klokt tyckte jag. Den utbildningen hade jag haft nytta av.

Ha en riktigt skön helg!
/Ludde

20 oktober 2014 Lärdomar från min första chef

Nej, nu går vi och badar i stället, sa mitt livs första chef. Han var konstnär, målarmästare och jag inser att några somrar på 70-talet faktiskt satte en del spår i mig.

Veckans blogg blir återigen en måndagsfundering, av det personligare slaget.

När jag var 13 år fick jag mitt första sommarjobb som “målarlärling” hos min styvmorbror. Hans var dansk på det där lugna och avslappade sättet som bara danskar kan vara. Han var målarmästare, konstnär och musikälskare. Hans blev min första kontakt med det vuxna, professionella livet och för några somrar på 70-talet var jag “Lill-Hasse” på målarfirman.

I fredags sjöng jag vid hans begravning och eftersom vi inte haft någon kontakt sedan de där somrarna, förflyttades jag i tankarna tillbaka, reflekterandes över mina minnen tillsammans med Hans.

Det finns en del storys att berätta (som alla följer samma tema, dvs att jag klantar mig på ett eller annat sätt), men särkilt en har etsat sig fast, från den första sommaren.

Vi målade om taken på tre höghus i stan, och just den här dagen skulle jag måla ett räcke som satt på skorstenen. Solen stekte, samtidigt som det blåste rätt kraftigt där jag stod ett par meter upp, tittandes ner i den mörka avgrunden som ledde rakt ner i pannrummet 10 våningar ner.

Jag ställde burken med röd blymönja på skorstenens plåtskodda kant, höll mig i räcket och målade på. Plötsligt tog vinden tag i burken (intalar jag mig, fast det är mer sannolikt att jag råkade stöta till den med foten) och femliters burken i plåt for rakt ner i skorstenspipan.

I mitt huvud spelades burkens färd upp, rakt ner mot pannans flammor med påföljden att hela huset exploderade. Jag flög ner, panikfylld och övertygad om den annalkande katastrofen. Jag tog mig snabbt bort från skorstenen med dunkande hjärta. Hans var lite längre bort på taket och märkte inget…

Efter en stund, som jag inte vet hur länge den var, insåg jag att vi inte exploderat. Men samtidigt tänkte jag att det nog bara var en tidsfråga, för burken måste ju sitta fast nånstans i pipan. Kanske skulle den täppa till så att “Cigarren” (huset kallades så) tillslut for mot skyn, när trycket blivit tillräckligt högt. Och om inte det hände så fanns ju den överhängande risken att min chef skulle explodera när han insåg vad jag ställt till med.

Det var verkligen stekhett på taket, men jag kallsvettades floder av ångest.

Tillslut såg Hans att något var på tok. Så när han frågade – så svarade min mun som precis det var, (utan att min hjärnas febrila letande efter lögner riktigt hann med). Jag förväntade mig jordens avhyvling.

Till min stora förvåning så började han garva. Först för att han nog trodde jag skojade, men även när han insåg att det var sant, så tog han det på sitt danska sätt. Lugnt.

Vi tog hissen ner i pannrummet, kollade läget och försäkrade oss om att huset inte skulle stiga till väders. Jag oroade mig för vad som skulle kunna hända (och hur förbannade sotarna måste bli av att något blockerade pipan), men han var kolugn. Trygg som en filbunke.

I stället för att bli arg och förebrå, lugnade han ner mig och försäkrade mig om att det alltid ordnar sig. Jag var rätt skakad och inte helt övertygad. Då sa han något i stil med “Nu skiter vi i det här för idag och tar ett dopp i stället”. Resten av dagen spenderades i hans Vättersnipa med dunkade tändkulemotor, i strålande sommarsol på Vättern.

Under följande somrar klantade jag mig fler gånger, även om just detta tillfälle tog priset, men jag var aldrig orolig för att stå för det jag gjort och tala sanning. Dels för att Hans perspektiv på livet var större än små misstag och också för att han fick mig att att känna trygghet. Hårt jobb blandades med fikastunder, utflykter och musiklyssnande – jag upplevde vikten av att ha kul på jobbet.

Det är saker som den 13 år gamla “Lill-Hasse” burit med sig hela livet. Mitt tack går till en fridens man som fått frid.

Ha en bra vecka och ta hand om varandra!
/Ludde

30 oktober 2014 Vill du förändra världen eller vara chef?

En märklig fråga tänker du. Men faktum är att talangerna som ännu inte rekryterats inte har som mål att bli chef, utan att förändra världen.

Denna veckas huvud (mitt alltså), är en salig röra av tankar och intryck – så där som det kan bli när det är intensivt och mycket känslor. En av mina fina kollegor tipsade mig om att kolla upp begreppet HSP – Highly Sensitive Person – vilket jag ska återkomma till i något annat blogginlägg. Men kortfattat kan jag säga att mycket stämmer in på mig…

Åter till rubriken.

För ett par veckor sedan bloggade jag kring Stora Chefsdagen, där bland annat Chefs undersökning om den framtida största chefsutmaningen redovisades. I toppen på den listan tronade “Min förmåga att hantera förändringar”. Ganska långt ner på listan kom begrepp som “värderingar”. Enligt mina minnesanteckningar såg första platserna ut så här:

• Kunna hantera förändring
• Min kommunikativa förmåga
• Mitt förmåga att coacha
• Min förmåga att delegera
• Balansera jobb och fritid
• Värderingsstyrd
• Att vara lyhörd
• Strategisk förmåga

Samtidigt så uttrycker talanger (både i undersökningar och av de som blev intervjuade på scen) att deras drivkraft inte är att bli chefer – utan att förändra världen. Socialt entreprenörskap, samhällsengagemang och en djupare mening med det man gör, är viktigt för dem när de ska välja hos vem deras talang ska göra nytta.

Jag gillar det. Som jag ser det så både presterar och mår vi bättre av att ge av vår tid och vårt engagemang för ett bättre skäl än enbart pengar.

Men med tanke på att värderingar (som jag nu helt subjektivt tolkar in begrepp som socialt/samhällsengagemang, djupare mening etc), kommer så pass långt ner på listan för de som redan är chefer, så kan jag inte låta bli att fundera lite på varför det är så.

Kvävs viljan att “förändra världen” under alla krav som vardagen som chef för med sig? Är värdegrunder, missioner och visioner bara fina ord i företagspresentationer och rekryteringsannonser, som chefen får till sig under introduktionsdagen men inte får chansen (och kravet) att implementera i sitt ledarskap?

Nu kanske du tänker att jag förenklar, spetsar till det, eller övertolkar. Och jag säger inte emot – måste förenkla en hel del, ty annars orkar ingen läsa 

Men min reflektion är ändå denna: Tänk vad mycket energi, glädje, kraft, prestation – välj vilket ord du vill -som skulle kunna frigöras om vi gick till jobbet för att gemensamt förändra världen.

Ha en riktigt skön helg!
/Ludde

PS. Du avgör ju vad “världen” är för dig.

21 november 2014 Det här ska bli den bästa dan i mitt liv

Så sjöng Marie Fredriksson en gång och jag funderar lite kring mindset, dopamin och den gråa massan i mitt liv.

“Grå massa” låter ju deppigt tänker du.

Inte alls – den grå massan jag syftar på är helt enastående och kallas för hjärna. Är rätt glad att jag har den och att den funkar rimligt okej, även om just mitt exemplar känns både rörig och orörlig ibland.

Nåväl. Om jag ska bekänna en sak så här på fredagen så är det jag är en tvättäkta neurotiker och pessimist. Frasen “det här ska bli den bästa dagen i mitt liv” står i bjärt kontrast till min inbyggda reflex att förutsätta elände. Nu menar jag inte att jag medvetet går in för att producera misär och elände vare sig åt mig själv eller min omgivning – jag är nog bara av naturen lite mer avvaktande, eftertänksam och sparsam med mina förväntningar. Ett förhållningssätt som i grunden tjänat mig bra många gånger.

Men samtidigt visar hjärnforskningen att våra förväntningar påverkar både våra mentala och fysiska förmågor. Att det finns en Placebo-effekt har varit känt länge, men det finns även studier som påvisar förändrade kognitiva förmågor och förändrad fysik baserat på försökspersonernas egna föreställningar och förväntningar.

Och när man börjar grotta i vår verklighetsuppfattning blir det ännu mer att fundera kring. Vad är verklighet, vad är inbillning?

Att vi påverkas av förväntningar blir ju tydligt i “placebo”-liknande tester och forskaren Predrag Petrovic vid Karolinska Institutet utgår i sin forskning från att “vår verklighetsuppfattning är en kompromiss mellan de intryck som når hjärnan och dess förväntningar på vad som kommer att hända”. (Hämtat ur det utmärkta nyhetsbrevet Holone)

När jag läser om forskningen kring förväntan skruvar min inre pessimist på sig lite obekvämt. Kanske hade en del av min verklighet och världsbild varit annorlunda? Kanske hade även tisdagar (världens överlägset tråkigaste dag), varit en lika kul dag som fredagar, bara genom att jag ändrat mina förväntningar? Kanske är det här den bästa dagen i mitt liv om jag förutsätter det?

En sak vet jag dock helt säkert – för det har både jag och Nalle Puh upplevt – när vi är fyllda av förväntan på något gott så mår vi som bäst. “Honingen smakar nästan ännu bättre innan man äter den”. När vi är i ett positivt “förväntansläge” så produceras mer dopamin. Precis som när vi blir berörda, upplever mänsklig värme, gör saker vi tycker är kul.

I mitt andra liv som musiker har jag både känt och sett vad musik kan göra både för det mentala och fysiska välbefinnandet – en helande kraft. En av mina musikervänner är en fantastisk sångare från Italien som har Parkinson’s (en neurologisk sjukdom där brist på dopamin spelar in). Han har kraftiga skakningar, men i samma stund som han börjar sjunga så stillar sig kroppen nästan helt.

Förra fredagen spelade jag för danska och svenska vänner drabbade av Parkinson’s nere i Skåne. De hade en behandlingshelg, umgicks och spelade fotboll. Några av dem har långt gången Parkinson’s så för mig tycktes ju fotboll vara helt omöjligt. Men en av dem som hade kraftigast skakningar och ofrivilliga rörelser (då menar jag verkligen hela kroppen), sades vara den som kunde röra sig bäst med bollen – för han gjorde det han älskade och hade kul, vilket knuffar upp dopaminet.

Så med en önskan om att du får en dopaminfylld helg säger jag Thank God It’s Friday”. Ska själv prova att förvänta mig en fredag på tisdag. Men det går säkert åt helve… 
/Ludde

7 december 2014 Ta hand om varandra

Det är en uppmaning som både du och jag säkert skriver under på. Skälen till varför vi människor mår bra av bry oss om varandra och att känna oss omhändertagna är många, sociala djur som vi är.

Denna veckas fundering triggades av en dokumentärfilm om späckhuggare som jag såg i lördags. Späckhuggaren är precis som vi ett däggdjur, som likt delfinen visar upp prov på intelligens, kommunikations- och samarbetsförmågor som vi imponeras av (ty vi anser ju oss så överlägsna som art att man kan kosta på sig att bli lite impad), och även använder oss av i olika sammanhang.

Om du tycker jag låter lite ironisk så beror det på att en hel del av programmets innehåll handlade om hur vi människor (i vanlig ordning), betett oss illa med inget annat än vårt eget kortsiktiga intresse för ögonen och därmed bevisat att vår överlägsna intelligens kan ifrågasättas.

Men jag ska inte dyka djupare än så i den frågan, utan mer fokusera på det som grep tag i mig.

Att späckhuggare har en fantastisk förmåga att samarbeta och kommunicera med varandra när de jagar har vi vetat om – och smeknamnet “havets vargar” är de förtjänta av. Delfinerna är inte så tokiga dom heller. De har en stor hjärna, visar prov på intelligens och är inte bara samarbetsvilliga med sina artfränder utan även med oss människor.

Precis som för många andra däggdjur som lever i sociala flockar, spelar relationerna i familjen/flocken en avgörande roll. Det finns tydliga strukturer (hierarkier, roller etc) som förutsätter hur flocken ska fungera. Ofta går det tydliga gränser mellan de som är med (accepterade) och de som står utanför flockens beskydd och omsorg. För den som är utanför finns ingen trygghet, bara rädsla och hot. Men där bryter späckhuggaren mönstret.

Det finns en späckhuggarhona som lever i en flock vid Lofoten, som kallas för Stumpy. Hon är 17 år och nu medlem i sin fjärde flock. Hon borde egentligen inte finnas, eftersom hon är gravt missbildad – en krympling. Hela hennes ryggrad är deformerad, vilket gör att hon inte kan komma upp i de farter som behövs för att kunna jaga. Hon följer flocken så gott hon kan vid jakt (och kanske hjälper hon till på något sätt som inte vi förstår).

I en filmsekvens lyckades teamet fånga hur en frisk späckhuggare delade sin fångst (en makrill) med henne, för att sedan fortsätta jaga själv.

Jag blev rörd på riktigt. En omtanke och ett omhändertagande som verkar ologiskt tänker jag, eftersom hon egentligen borde vara en belastning för flocken – och i övriga naturen brukar sådana få klara sig bäst de kan utan synbar empati.

Men precis som vi just nu forskar mycket på vår mänskliga hjärna, så forskas det på späckhuggarnas. Och det visar sig att inte bara vi har en social hjärna – man har upptäckt att även späckhuggare har gott om samma typ av “sociala” hjärnceller som vi.

Att vi människor i våra bästa stunder kan visa omsorg och kärlek genom att ta hand om varandra, utan att förvänta oss något tillbaka, är kanske inte så unikt som vi trott.

“Vi behöver kärleksfulla och omhändertagande organisationer”, jag tror det var SAS-Carlzon som sa det (annars var det Jarnheimer) på chefsdagen i höstas. Vi fungerar och presterar helt enkelt bättre när vi är trygga, än när vi är rädda. En ledarskapsutmaning som alltid är relevant tänker jag.

Jag skulle gärna vilja veta varför Stumpy fortfarande lever.

Kanske tillför hon något till flocken som inte vi kan förstå förrän vi har en google-translate för späckhuggerska och begriper vad de säger till varandra. Kanske har hon erfarenheter från de tidigare flockarna hon varit medlem i som är värdefulla för gruppen? Kanske är hon det sociala limmet i gruppen, den där som kan skapa en skön stämning även när fisket går dåligt?

Kanske hjälper hennes flock henne av ren kärlek, bara för att det känns rätt.

Säkert är att vi har mycket kvar att lära.

Ha en bra vecka och ta hand om varandra!
/Ludde

12 december 2014 Chefens utmaning om 25 år

Läser Ledarnas chefsbarometer om chefens roll för framtiden och funderar lite bakåt, framåt och om inte en del saker faktiskt är konstanta i denna tid av förändring.

Jag blev 50 i början av året. En milstolpe som jag försökte ignorera, men av något skäl är det ju närmast omöjligt – det finns ju alltid familj och goda vänner tillhands som gärna hyllar med påminnelser om livets förgänglighet, växande pondus (mage) och glesnande hår. Igår kom min sambo ikapp till toppen. Av någon anledning betraktas det ju mindre snällt att ta upp ålder med en kvinna – men eftersom jag anser att vi ska behandlas lika oavsett kön, så var det gott att få ge lite kärleksfullt gnabb i retur.

Eftersom en studie presenterad för några dagar sedan fastslog att dagens 70-åringar motsvarar 70-talets 50-åringar avseende hälsostatus och livskvalitet – enades vi om att dagens 50-åringar därmed borde vara som 70-talets 30-åringar, och somnade sams och tillfreds i vår nya ålder  

Hur det än är med ålderstecken, så förnekar inte jag att jag tittar mer i spegeln nu. Nej – inte för att deppa över bevisen på att kroppen likt förbannat är äldre än 30 år. Jag tittar oftare i den spegel som ger mig svaret på vem jag är, var någonstans jag är och vad jag gör, och om jag gillar det.

Men även när jag tittar i backspegeln så inser jag att mycket av det varit bra eller dåligt i mitt ledarskap sedan första chefsjobbet för 30 år sedan, hänger samman med hur uppdaterad min självbild och kompass varit.

Så därför är jag definitivt beredd att hålla med Saga Forsmark från Ledarna när hon på frågan om vilka chefsegenskaper som kommer att vara aktuella om 25 år svarar “god självinsikt” och “att vara medveten om sitt eget synsätt, vad man präglas av, vad som präglar ens ledarskap och hur man reagerar på förändringar.”

För i dessa tider där vi utsätts för ett allt högre förändringstryck och den ena undersökningen efter den andra genomförs i syfte att belysa morgondagens chefsutmaningar ur alla vinklar, så tror i alla fall jag att grunden för att bli betraktad som en bra ledare med ett gott ledarskap är samma som det alltid varit – inte bara för 30 år sedan, eller om 25 år – utan sedan vi började samarbeta som människor.

Med den tanken önskar jag dig en trevlig helg full av lussebullar och insikter!

/Ludde
PS. Glöm inte att låta någon annan hålla i spegeln allt som oftast.

PS 2:  Så här ser morgondagens chef ut enligt Ledarnas undersökning (som finns här):

Tags: blogga