Blogg 2015

Inlägg blogg 2015 som publicerats på vår gamla webb. Att läsas för den som har lust!

23 januari 2015 Samspel och människor

Du som följer mina funderingar i bloggen har säkert noterat min förkärlek att dra paralleller mellan ledarskap och relationer och musik. Just nu är jag full av intryck från mitt andra liv som musiker och mitt engagemang i en rörelse som betyder mycket för mig.

Sedan några år tillbaka engagerar jag mig i en välgörenhetsorganisation som heter Light Of Day. Organisationen drivs av musiker från New York och New Jersey i syfte att samla in pengar till forskning för att hitta ett botemedel mot Parkinson’s sjukdom. Konserter hålls varje höst i Canada, i Australien och i flera länder i Europa och allt kulminerar i en veckas fullspäckat event i NYC och i Asbury Park NJ tredje veckan i januari. Jag har precis kommit tillbaka från den 15:e upplagan och som vanligt är jag förundrad.

Förundrad över all fantastisk musik i coola miljöer förstås och över det faktum att en obetydlig musikant som jag får känna mig lika viktig som alla andra artister som är där av samma anledning.

Det finns förstås mängder av saker att berätta – men en av de saker som alltid gör stort intryck på mig är vilken kraft det finns i samspelet mellan människor som delar ett gemensamt mål.

Det som startade i liten skala som en födelsedagsfest för en kompis som nyss fått en obotlig sjukdom, är nu en rörelse som engagerar människor från hela världen som drivs av kärlek till musik, vänskap och en vilja att bidra på scen eller framför scen för en god sak. Trots att det finns stora skillnader mellan oss som uppträder (Bruce spelar ju i en helt egen division om man säger så), så präglas hela eventet av total avsaknad av prestige och hierarki. Det råder en kärleksfull respekt och ödmjukhet mot varandra och inför uppgiften vi delar.

Under den tid jag jobbade som varumärkesstrateg var en av mina käpphästar att prata om vikten av att ha ett högre syfte med att gå till jobbet än att bara byta tid mot pengar. Du kan kalla det för vision, mission eller värdegrund – men att hitta en gemensam känsla för varför vi gör det vi gör, och som driver oss att ge vårt bästa för varandra oavsett vår formella roll – det är avgörande för hur långt vi kan nå tillsammans.

Nu jobbar de flesta av oss inte med välgörenhet till vardags, vi behöver ha lön och resultatmålen är alltid monetärt uttalade på sista raden. Men jag är helt övertygad om att du som jag kan lyfta till oanade nivåer om vi drivs av samma känslomässiga bränsle och laddar varandra.

Med det säger jag trevlig helg!
/Ludde

PS. Ett musiktips. En god vän och fantastisk musiker som du bör upptäcka är James Maddock!

30 januari 2015 Lyssna till tystnaden

Mitt eget förhållande till tystnaden har absolut ändrats med tiden. Numera är den helt nödvändig för att jag ska fungera, samtidigt som den dagliga ljudmattan aldrig varit lika kompakt som nu.

Veckans lilla fundering uppstod under tystnad. Det har varit en tyst vecka för mig eftersom jag inte varit på kontoret utan jobbat hemifrån. Dels för att en förkylning håller mig inne, men även för att jag behövde fokusera tankarna i syfte att producera texter – och min hjärna behöver avbrottsfri tystnad för att leverera.

För mig är det helt ofattbart hur någon kan vara 100 % koncentrerad, samtidigt som sinnena retas av omgivningen. Kontorslandskap, musik i öronen, plingandet av statusuppdateringar och inkommande mejl osv, allt det där lirar inte alls för min del. Visst kan jag multi-taska om jag måste – men det blir på bekostnad av min effektivitet och allt blir lite sämre gjort.

Så för mig är en självvald tystnad viktig när jag verkligen behöver fokusera på något.

Men å andra sidan är jag en pratkvarn. Som barn gick truten på mig konstant. Något som drev min väna men mycket paranta farmor till vansinne när vi satt och metade abborre på somrarna. Efter ett antal tillsägelser att vara tyst för att inte skrämma fisken, brukade det hela sluta med att hon själv i ren ilska förde ett sånt liv så sjöns hela ekosystem förmodligen kollapsade. Lovar att jag var tyst som en mus under rodden hem, ty farmor var inte att leka med. En gång drog hon till farfar med en stekpanna…men det är en annan historia.

Trots det har fiske fortsatt vara en passion. Numera inte så mycket för mängden eller storleken på fisk, utan mer för att fisket har lärt mig att lyssna till tystnaden. Den tystnad som innebär avsaknad av artificiella ljud. Allt som hörs är naturens ljud – vinden, vattnet, fåglarna, ett skall från en råbock. Ljud som hjälper min hjärna att inte fokusera utan släppa tankarna fria.

Det behöver inte alltid vara långa stunder av “tystnad” för att jag ska få ny kraft – det går ju inte att sitta i en båt varje dag – och förmågan att skapa inre rum för att reflektera går absolut att träna upp.

Men en sak har jag upptäckt om mig själv. För att verkligen lyssna till tystnaden och göra en riktig omstart av mig själv, behöver jag tid och jag går ofta igenom ett antal faser på vägen.

Fas 1 är att jag stressar i min iver att stressa av och tystnaden gör att jag hör surret i huvudet, vilket stressar mig ännu mer…lite som att jäkta fram total lycka första semesterdagen..trots att regnet står som spön i backen.

Fas 2 är att jag gradvis öppnar öronen både utåt och inåt, utan att egentligen dissekera och analysera flödet och låter som min sambo säger “tankarna studsa fritt” (ett av mina knep för detta är att göra något monotont, typ hugga ved, röja sly, sitta och meta där det ändå inte finns någon fisk).

Fas 3 är att jag lyssnat till tystnaden i harmoni så länge att jag faktiskt bryter den genom att tala högt med mig själv.

Och när jag börjar prata för mig själv, då har även en tystnadsälskande pratkvarn som jag lyssnat på riktigt, och är redo att återvända till bruset igen.

Nån mer än jag som längtar efter sommaren? 

Ha en skön helg, kanske ses vi i tystnaden!
/Ludde

13 februari 2015 Var rädd om din röst

När jag börjar skriva en liten betraktelse så vet jag inte riktigt hur det ska sluta.

Skriver medan jag tänker, ungefär på samma sätt som jag oftast pratar samtidigt som jag försöker tänka. Ibland hinner munnen före tyvärr, men å andra sidan så har jag otur när jag tänker titt som tätt…

Men nåt kickar alltid igång det hela. Igår var det ett tv-program och min sambo.

Visste du att du går runt och kånkar på 1,5 kilo bakterier? Ett och ett halvt kilo små gosiga stafylokocker och annat smått och gott som är en del av dig – och mig. Och det ska vi vara glada för ty dessa småliv är en del av ditt immunförsvar (så länge som de är på rätt plats i/på kroppen i alla fall).

I tv-programmet intervjuades en forskare som förklarade hur det hänger ihop för en vitaminätande, handspritande och något jermofobisk reporter. Och när forskaren sa att ditt bästa immunförsvar sitter i hjärnan, hajade jag till.

Tydligen spelar hjärnan en långt viktigare roll i vårt immunförsvar än vad vi känt till. Inte bara “mind over matter eller placebo effekt”, utan rent fysiologiskt. Vi kan förstås inte “tänka bort” allvarliga sjukdomar – men eftersom hjärnan är en del av immunförsvarets signalsystem, spelar även vår mentala och känslomässiga balans in på vår försvarsförmåga. Och de flesta av oss har nog upplevt att vi motat bort en begynnande förkylning för att vi inte tillåter oss att ha tid just nu (och så caschas en dundersnuva så fort man slappnar av och sänker garden).

Hur som helst. Som de flesta sångare som någonsin existerat så flyttar alla mina 1,5 kilo snälla bakterier till någon annan, så fort jag närmar mig en spelning. Ju viktigare den är, desto fler otrevliga kocker vill bo på mig… Men nu kunde ju min sambo med stöd av forskningen hävda att “du måste bara ändra ditt sätt att tänka, så blir du inte sjuk i rösten”.

Va skönt. Problemet löst.

För rösten ska man vara rädd om. Oavsett om du är sångfågel eller ej, så finns det bara en upplaga av din röst. Jag har hört sångröster fulla av äkta känslor, själ, passion, kompletta med sina unika skavanker – förvandlas till skolad perfektionism och bli en i mängden av blanka rostfria produkter.

På samma sätt som röster tystnat där passionen släckts, där konformitet och konsensus skapas på bekostnad av särart, sunt ifrågasättande och mod att utmana invanda mönster.

Så var rädd om din röst. Men framförallt – var inte rädd för att använda den. För hur ska någon kunna vara lyssnande om du är tyst?

Ha en riktigt snällbakteriell helg!
/Ludde

27 februari 2015 Vilken är din längsta resa?

Du kanske tänker på en resa till Thailand, Kina eller någon avlägsen strand med gyllene sand mellan tårna? Det gör inte jag.

För denna fredagsmorgon, när solen faktiskt redan tittar upp över takåsarna och värmer mitt inre med sitt löfte om en annalkande vår, är jag lite existentiell och djupsinnig.

Metaforerna och talesätten som är kopplade till resor är många.

Det kan handla om att beskriva en uppgift, ett uppdrag med ett mål som på ett eller annat sätt haft vår uppmärksamhet och skapat känslor. “Det var en resa”, är ett summerande utryck som jag själv använt många gånger. Men för egen del så krävs det oftast ett djup i det jag gör på vägen mot målet, för att jag ska beskriva det som en resa.

För där ligger mitt svar på frågan om min längsta resa. De längsta resorna görs i mitt eget inre.

Resan mot att försöka bli lite klokare för varje dag, vara lite mer här och nu, ta in mina medresenärers perspektiv, lyssna till min inre röst och leva livet lite bättre. Bland alla vardagliga resor bland saker som ska göras, människor jag ska möta, resultat som ska nås – pågår min inre resa.

Vissa resor är tydliga. Efter en stark upplevelse är det lättare att reflektera. Utmaningen är att inte missa det stora i det lilla längs vägen.

Jag brukade älska åka fort. Inte längre. Det händer allt oftare att jag saktar in och stannar upp.

Ibland för att titta på kompassen, se mig någon annans spegel – eller låta skönheten i ett blekt morgonljus över takåsarna den 27 februari 2015 skölja över hela mig.

För i ett större perspektiv är varenda dag en etapp av den sista färden. Och jag vill inte missa någonting.

Ta hand om varandra och ha en skön resa mot helgen!
/Ludde

 

Tags: blogga