Dåliga organisationer är farliga.

Dåliga organisationer är farliga för hälsan. Inte minst chefens. Återvänder lite till förra veckans bloggtankar om vilka förutsättningar organisationer ger sina chefer att vara bra.

Om du läste förra veckans blogg så kanske du minns att jag funderade lite kring de krav på mjuka egenskaper som ställs på chefers ledarskap, där medkänsla och osjälviskhet rankas högt i nyare mätningar. Kraven är bra och insikten om hur viktigt det personliga ledarskapet och den känslomässiga kompetensen är för effektiva och högpresterande organisationer är glädjande.

Men min fråga gällde hur väl kraven på ledarskapsförmågorna rimmar med den struktur som många chefer har att verka i – där trolla med knäna och släcka bränder ska klämmas in mellan administrativa måsten?

Läser i en artikel i nya Chef hur en undersökning bland chefer i offentlig sektor visar på att brister i organisationen är en större bov i dramat kring chefers ohälsa än tidigare känt.

60% av cheferna i undersökningen upplever otrivsel på jobbet på grund av stress, isolering, utsatthet och en känsla av att vara motarbetad. Värst obalans mellan krav och resurser är det (föga förvånande) bland första linjens chefer inom omsorgen (äldreboenden, hemtjänst, förskola), där varje chef i snitt ansvarar för 30 personer.

Det är kvinnodominerade yrken. Snittet för en manlig chef som pysslar med teknikorienterade områden inom det offentliga är 17 medarbetare…

Enligt forskarna är den åtgärd som skulle göra mest nytta är att få ner storleken på personalgrupperna per chef. “Det skulle frigöra mer tid till ledarskap. En chef bör vara närvarande, hålla sig insatt med egna ögon och öron. för att ha en chans att leda och utveckla verksamheten”, enligt Linda Corin.

Min egen erfarenhet av att vara chef för en stor personalstyrka ligger långt tillbaka i tiden. I början på 90-talet var jag platschef på ett logistikcenter, med ansvar för drygt 70 medarbetare. Jag gjorde inget alls som kan kallas för ledarskap under min tid där. Jag skyfflade mest papper, kontrollerade stämpelkort och fasade uppstressat över nästa omgång lönesamtal. Då jobbade jag i en verksamhet som handlade om att förflytta gods från A till B. Långt, långt från den verklighet som många kvinnliga chefer inom omsorgen ska hantera varje dag, där det faktiskt handlar om människor i alla led…inte paket.

Visst kan man se satsningar på resursutökningar, ledarskapsutveckling och organisationsförändringar som faktiskt ger chefer en chans att vara ledare, som en kostnad.

Men vad kostar det att inte göra det?

Ha en fin helg!
/Ludde