Det kom ett vykort från en chef.

Glöm inte bort hur lyckligt lottad du är, skrev en chef på ett vykort som jag fick härom veckan.

Vykortet var postat i Kappeln, en liten kuststad i norra Tyskland för en dryg månad sedan. Ett sånt där klassiskt stadsvykort med ett bildkollage format som ett hjärta – ett sånt som man numera sällan vare sig skickar eller får.

Det stod: ”Titta på detta kort ibland när det känns tungt och glöm inte bort hur lyckligt lottad du är. Från Ludde till Ludde”.

Japp. Jag skickade ett vykort till mig själv.

Det kan tyckas märkligt, dels att jag gjorde en sådan knepig och smått narcissistisk sak, och dessutom att jag väljer att berätta det för dig. Jag ska villigt erkänna att just detta blogginlägg är lite svårare att skriva än normalt, men ämnet är aktuellt och jag har förstahands erfarenheter.

Jag har varit sjuk under en längre tid. Utan mediciner och hjälp kunde sjukdomen mycket väl ha tagit livet av mig. Utan att någon fattat varför.

Hade jag gått en kamp mot cancer och segrat, skulle alla förstått och jag hade inte skrivit dessa rader. Men nu var det en kamp med mig själv, av skäl som jag inte ens jag kunde förstå och än mindre förklara för någon annan.

Psykisk ohälsa.

Det är numera den främsta orsaken till sjukskrivningar, som tar betydligt fler liv än trafiken och kallas för en folksjukdom. Vi stiftar nya lagar för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön. Vi pratar mycket om problemet, det skrivs och debatteras om orsaker, om stress, krav och prestationer. Vi försöker utbilda oss, ta till oss modeller, verktyg och tekniker.

Samtidigt kan det tyckas som en omöjlig uppgift, eftersom orsakerna till att vi ibland mår så dåligt att vi inte längre känner oss friska i själen – är lika många som det finns du och jag.

Men min fundering handlar inte om de bakomliggande orsakerna denna gång. För min egen del så vet jag fortfarande inte riktigt varför jag ramlade ner i hålet. Kan bara konstatera att allt blev meningslöst till den grad att jag blev rädd för mig själv.

Så varför skriver jag detta i en blogg som ska handla om ledarskap?

Min egen uppfattning är att trots att psykisk ohälsa ibland kallas för en folksjukdom så är det fortfarande tokfullt av skam och stigmatiserande för den som drabbas. Konsekvensen kan bli att den som mår dåligt döljer det både för sig själv och omgivningen alldeles för länge för att inte riskera visa sig svag. För vem vill se sig själv som svag?

Är du dessutom chef finns inte utrymme för svaghet.

Sett i backspegeln så tog det mig alldeles för länge att söka hjälp. Hade det varit en influensa eller en potentiellt livshotande sjukdom hade jag sökt hjälp på studs, och jag hade heller inte känt ett uns av skam.

Det har jag bara mig själv att skylla, även om jag vill göra unkna mansnormer och gamla bilder av vad som är styrka och svaghet till medbrottslingar.

Att skämmas för att man blivit sjuk. Hur sjukt är inte det?

Förr trodde man att somliga sjukdomar var ett straff, påkallat av den olycksaliges brott mot något och därmed förpassades de till samhällets utkanter. Men fenomenet lever kvar. Att ”komma ut” med sin psykiska ohälsa (bara ordet ”ohälsa” kan man ju fundera på – ett försök att undvika ordet ”sjukdom”?), riskerar att förpassa vederbörande rakt ner till 2:a sorteringen. En sekunda vara längst in i hörnet. Den som inte riktigt går att lita på för framtiden och vars värde är devalverat.

Den egna skammen och rädslan ska tampas med omgivningens osäkerhet och attityder kring en sjukdom som vi gärna kallar för ohälsa men helst vill slippa konfronteras med.

Nu vill jag bara göra tydligt för dig att jag trivdes med mitt jobb, mina arbetskamrater, mitt familjeliv – så inget av det jag delar med dig har med dem att göra. Och jag vill även betona att mina erfarenheter är just bara mina – det finns diagnoser som kräver livslång behandling och tillstånd som inte jag vare sig har erfarenhet eller kompetens att yttra mig om.

Men jag är inte den förste att drabbas av depression. Inte heller den siste.

Jag har lärt mig att det inte alltid finns en logisk förklaring (tro mig, jag letade och analyserade mig själv i bitar) till varför allt kan falla i mörker. En smygande olustkänsla utvecklade sig oturligt nog till en tombola av tvivel, instängdhet, självförakt och hudlöshet.

Men jag har också bestämt att det inte ska få gå så långt igen. För det finns hjälp att tillgå.

För mig handlade det om att med hjälp av mediciner komma upp på en nivå där jag faktiskt kunde fungera – att få ner farten på tombolan och inte bara försöka överleva, utan leva. Jag vet att det finns en tröskel mot att ta antidepressiva läkemedel – men det är urbota fånigt. Och att det ska kännas skämmigare att ta hjälp av läkemedel för den mentala hälsan än för vilken annan ”normal” sjukdom som helst är inte bara fånigt – det gör mig förbannad, eftersom det gör att många lider helt i onödan.

Efter ett tag slutade jag överväga att köra rakt fram i nästa kurva. Jag kunde ta till mig verktyg som jag fick under ett antal samtal med en terapeut, jag kunde tänka på framtiden igen och fatta ett antal beslut om förändringar i mitt liv.

Jag skrev det där vykortet till mig själv som en påminnelse om vad som är viktigt för mig. Det var lätt att skriva, men det hade varit omöjligt för några månader sedan.

Min uppfattning är vi måste hjälpas åt att ta bort skammen kring psykiska sjukdomar. Det är okej att inte vara okej i själen. Även för en chef. Det är naturligt att bli nedsatt när man är risig men med rätt behandling blir man faktiskt frisk igen i de allra flesta fall. Här har chefer och ledarskapet ett stort ansvar. Jag menar inte att chefen ska lägga huvudet på sned och leka kurator – tvärtom kan tydlighet mot den som mår dåligt vara till stor hjälp – men för att förändra kultur och attityder, ta bort skam och rädsla är ledarskapet avgörande.

Jag vare sig skäms eller känner mig värdelös. Jag är stark som fan i all min svaghet.

Så min uppmaning till dig som kanske känner igen sig i det jag berättat är – sök hjälp och tveka inte att medicinera, det är inget nederlag och inte konstigare än att käka antibiotika när immunförsvaret inte räcker till.

Till sist. Våga fråga ”Hur mår du?” . På riktigt. Du kanske inte får ett tydligt svar, men frågan gör ändå nytta. Jag lovar.

Ha en underbar helg i sommarvärmen! Testa skicka ett vykort till dig själv – det är rätt kul att få faktiskt.

/Ludde

PS. Tack för att du orkade läsa ända hit. Det blev långt, jag vet. Jag mår mycket bra idag.