Det som inte syns

En stor del av nyhetsflödet kring arbetsliv och ledarskap handlar om vårt välmående, eller snarare den ökande ohälsan. Hälften av alla sjukskrivningar i Sverige bottnar i vår mentala ohälsa och problemen bara ökar. Det som inte syns lika lätt utanpå kan ändå få fruktansvärda konsekvenser.

Vi blir allt duktigare på att förebygga potentiellt dödliga sjukdomar som har synliga symtom, vi lär oss att känna igen tecken på en stroke, vi lär medarbetare hjärt/lungräddning och hänger upp hjärtstartare. Samtidigt ökar sjukskrivningar pga av den psykosociala miljön och står nu för i princip 50% av all frånvaro från jobbet.

I skrivande stund är det svårt att inte tänka på flygolyckan där bilden just nu i alla fall är att piloten tog med sig 149 personer in i döden. Det är extrema konsekvenser långt över det vanliga, men det stämmer till eftertanke.

I bloggen från förra veckan hissade jag ÖB’s mod och styrka att våga visa sig vara svag. På samma sätt som jag faktiskt känner mig personligt berörd av det – så blir jag lite lätt förargad över att det ska vara så stigmatiserande att prata om psykisk ohälsa, att det ska vara skämmigt 2015.

Visst – det har blivit bättre. Numera kan vi prata öppet om negativ stress, vi kan bli diagnosticerade med utmattningssyndrom eller insomni utan att bli klassade som psykfall – men det finns hävdar jag fortfarande en skam och känsla av misslyckande kopplat till tillfällig mental obalans.

Jag minns tydligt hur en överambitiös yngre upplaga av mig själv mitt i karriären på 90-talet drog rakt in i väggen (utmattningssyndrom fanns inte som begrepp då). Trots att jag hade en mycket bra närmaste chef, så åkte jag snabbhiss neråt i företagsledningens ögon. Inte för att de sa något – men hela attityden förändrades – jag var inte längre en i gänget och jag var inte framtiden.

Idag gör det mig faktiskt förbannad att tänka på det. För likt ÖB kom jag igen, inte i samma version men i en bättre. Och det värsta är att jag har känslan av att sånt fortfarande händer varje dag.

För att en verksamhet ska utvecklas och vara framgångsrik över tid behöver medarbetarna må bra. Idag vet vi vad som utvecklar oss, som gör att vi känner glädje på jobbet och får oss att prestera bättre. Vi vet även rätt väl vad som får motsatt effekt – vad som får oss att tappa gnistan, känna rädsla och hot och som begränsar vår förmåga – och till sist kan göra oss sjuka.

Idag mäts allt i pengar. Ökande psykisk ohälsa kostar samhället stora summor. Enligt en undersökning som presenterades av stressforskningsinstitutet i veckan har antalet människor i Sverige lider av sömnproblem fördubblats senaste 30 åren. I USA beräknas produktionsbortfallet som kan hänföras till sämre prestationsförmåga pga dålig sömn till 11 arbetsdagar per person och år.

En sjukskrivning är kostsam. Den psykosociala miljön i en organisation är värdefull och avgörande både för individen och lönsamheten.

Så vad göra? En mängd saker förstås. Eftersom jag bloggar om ledarskap så är det ju ett självklart avgörande angreppsområde. Men just i denna fundering ser jag det nog inte enbart i ett chefsperspektiv utan även organisatoriskt. Den närmaste chefen är avgörande, men det handlar ju om organisationens kultur, om värderingar, attityder och relationer. I ett klimat där mental obalans är belagd med skam och skuld ökar risken för individen – och chansen till bättre resultat minskar för verksamheten.

Jag är inte längre rädd för att vara svag. Och den största vinsten kanske är att jag inte heller är rädd för att se det som inte syns och ställa frågan till en medmänniska “hur mår du egentligen?”.

Det enkla frågan kan faktiskt starta ett hjärta igen.

Med den något mer allvarliga betraktelsen önskar jag dig en skön helg. Regnet faller ganska tungt och kallt – men fåglarna kvittrar som tusan! Det tar jag med mig i min vårlängtan…

/Ludde