Det värsta med att leda äldre

Det pratas mycket om generation Z och hur svåra de är att leda. Men vi gamlingar är nog inte så lätta heller.

Läser en utmärkt krönika av Per Grankvist betitlad ”Det värsta med att leda unga”. Ska erkänna att jag alltid gillat Per när han framträtt i media. Enkel, tydlig, jämförelsevis opretto i mina ögon jämfört med många andra paneltyckare – dessutom med humor.

Precis som många gör just nu (inklusive undertecknad), så analyseras och oreras det mycket kring den nya generationens annorlunda och främmande förhållningssätt och attityd till arbetsliv, värderingar, organisationsformer och ledarskap.

De vill ha allt. Nu. De vill inte bli chefade, de vill bli ledda (fast väldigt subtilt). De vill jobba som de vill, när de vill. De vill bli sedda och bekräftade. De vill göra skillnad, rentav göra världen en till bättre plats. Åtminstone för sig själva.

Det låter nästan som den generation som mina barn tillhör kommer från en annan planet.

Men de gör ju inte det. Inte mina ungar i alla fall, och förmodligen ingen annans heller födda i slutet på 80-talet och början av 90-talet. Lika lite som jag gjorde det i början av 60-talet. Men min generation gick obemärkt förbi. Vi kan inte ens kalla oss för köttberg.

Ja, det är otvivelaktigt så att världen har ändrat sig på ett unikt sätt sedan mina barn föddes. De vet inte om ett liv utan ständig uppkoppling, Google, Wikipedia, sociala media, marknadsekonomi, globalisering och individualism.

Men är vi på riktig annorlunda i jämförelse? Jag tror inte det alls.

Däremot har kanske osäkerheten bytt sida. Att vara ny på arbetsmarknaden förr, kanske innebar för de flesta av oss att vi var rookies – lite osäkra, medvetna om att vi var gröna. Nu är det vi ”äldre” som är osäkra inför mötet med unga, hungriga, teoretiskt välutbildade och högteknologiska varelser som vill rucka på gamla hjulspår. Ibland låter det nästan som vi är rädda för våra egna barn, som en viss Nationalteater sjöng en gång. Och chefer verkar osäkrast av dem alla.

Men hur var du själv? Hur är du själv? Ville inte också du ändra på saker du tyckte var tokiga, eller kunde göras bättre? Känna att det du gör är meningsfullt? Bestämma över dig själv och göra dina egna val? Bli uppskattad, sedd, hörd och belönad? Då – precis som nu.

Om du undrar över rubriken, så var den förstås inspirerad av Pers krönika – men även av ett reflekterande över hur jag tänkte för snart fyra decennier sedan. Jag blev gruppchef som ung, alla som jag skulle vara chef för var äldre än mig. Alla både ”uppåt och neråt” var äldre än mig. Mina äldsta medarbetare var otroligt gamla i mina ögon (typ 55 +) och de yngsta var i nästan 30, vilket även det var en hög ålder i mitt drygt 20-åriga perspektiv. Jag tyckte att de emellanåt var märkliga. De såg på livet på annorlunda sätt.

Så om jag skrivit detta i början av min karriär hade rubriken nog blivit ” Det värsta med att leda äldre”.

Rigida, fast i gamla förhållningssätt. Långsamma, bekväma och mätta. Inte riktigt med i matchen och aningen pinsamma emellanåt. Bevakar hellre det de har än att våga prova något nytt. Jag hade haft en lång lista över åsikter om hur jag uppfattade den äldre generationen.

Förmodligen skulle Generation Z beskriva mig på liknande sätt idag.

Och det är precis som det ska vara. Vi möts i våra olikheter och vi lär av varandra.

Det är så vi kommer framåt.

Ha en fin helg i en begynnande vår!
/Ludde

Som vanligt är texten ovan mitt subjektiva tyckande. Helt ovetenskapligt.