Din fulla potential

Att uppnå sin fulla potential. Ett uttryck som används flitigt – men vad betyder det? Vem sätter ribban, du eller någon annan?

Vi lever i en värld av kontraster. Skillnader har väl alltid funnits och kommer alltid att finnas när det gäller våra verkligheter och möjligheter i livet. Jag vill gärna tro att jämlikhet utifrån ett mänsklighetsperspektiv någon gång kommer bli verklighet, men prognosen ser väl sådär ut.

Zappade lite på TV’n igår efter att ha sett veckans avsnitt av Jills veranda, ett program som jag gillar både för musikens skull, men numera även för dess socialrealistiska vinkling. Besöket i en avfolkad gammal gruvstad i ett av världens rikaste länder, visade tydligt hur hopplösheten maler sönder människan. Drömmar, leenden, ambitioner dödas och ersätts av droger och misstro.

Med känslan från det programmet byter jag kanal och möts av en ung svensk student som använder uttrycket ”så att vi kan uppnå vår fulla potential”. Jag hörde inte sammanhanget, så min reflektion är inte alls kopplad till samtalsämnet, utan enbart det faktum att jag fick liksom kontrasten mellan den unge mannens drogdimmiga ögon i den hopplösa hålan och den unga svenskens ambitiösa blick, slängd rätt i nyllet.

Att uppnå sin fulla potential betyder inte samma sak för alla, tänker jag. Och i den värld jag har förmånen att leva min vardag i – med social och ekonomisk trygghet, i ett bostadsområde som inte är utsatt, i en blomstrande stad full av småländsk entreprenörsanda och studentoveraller – finns alla möjligheter är uppnå sin fulla potential ur perspektivet att bli välutbildad och välbetald.

Och det är absolut inget fel i det. Att ha en dröm, ett mål och jobba för att nå dit.

Men den andra sidan av myntet, tänker jag, blir ju att människor som av olika skäl inte uppnått det som av omgivningen ses som bevis på ”potential”, dvs hög utbildning, fint jobb, rätt bilmärke och rätt hus i rätt bostadsområde, blir betraktade som lite misslyckade, lite andra sortering.

Jag tänker ibland att kidsen som växer upp nu har så mycket mer press på sig än vad jag hade. De har fostrats av en individualistisk, prestationsorienterad och självförverkligande generation. Att ha som mål att ”uppnå sin fulla potential” kan ju verka åt två håll, som en motivator och energigivare, men även som stress och press.

Så vad landar jag i mitt virrvarr av tankar?

Jag tänker nog att det är viktigt att vi inte glömmer bort att definitionen av ” att uppnå sin fulla potential” som människa, rymmer så mycket mer.

Och ingen annan än du själv ska lägga ribban.

Ha en fin helg!
/Ludde