Ett större sammanhang

”Vi måste inse att vi alla är en del av ett större sammanhang. Vi är alla turister.”

På nyheterna talades det om hur en del populära turistorter börjat få nog av turister och vill införa begränsningar. Med tanke på att samma orter samtidigt är beroende av turismen som levebröd, så kan man ju tänka att det ska gå rätt långt innan de symboliskt börjar bita handen som föder dem.

En del i belastningen som anstränger invånare och miljö är förstås själva antalet, men en annan är de inte alltid så trevliga attityder som turister visar. Den egna upplevelsen och önskan om att maximera sin vistelse med sitt eget ego som högsta prio, går före allt annat. Om det går ut över de bofasta, medresenärer och miljön spelar mindre roll. I det sammanhanget sa Helen Benno meningen i ingressen.

Jag fastnade för formuleringen, inte så mycket ur ett turistortsperspektiv, för meningen rymmer mycket mer än så.

Vi behöver alla känna oss delaktiga i ett sammanhang. I det vi gör, den del av tid och rum som vi verkar i, i våra sociala världar, på jobbet, i familjen – i alla relationer.

Ur ett arbetslivsperspektiv önskar nog de flesta av oss att det vi byter vår tid mot ska kännas meningsfullt och att det vi bidrar med i form av energi och kompetens ska uppskattas och ge oss en plats i sammanhanget. För chefer och ledare är en av de viktigaste uppgifterna att säkerställa att sammanhanget är tydligt både på ett visionärt plan men framförallt i varje individs vardag.

Förmåga att vara visionär, kunna formulera målbilder, entusiasmera både på grupp- och individnivå, leda genom att vara ett föredöme, bekräfta, lyssna, coacha, etc. är krav som ställs på dagens chefer som vill vara goda ledare. Rätt så.

Men jag tänker att det även finns en annan sida av myntet – att det finns ett ansvar även hos mig. Jag måste själv inse att jag är en del av ett större sammanhang.

För det där som uppenbart visar sig när vi turistar – att det egna behovet går före konsekvenser för andra och annat – är ju inte enbart ett turistbeteende. Vi har en ibland ofrivillig förmåga se till våra egna behov i första hand, även i vardagen. Att åsidosätta det egna behovet/ambitionen/uppmärksamheten till förmån för ”the bigger picture”, är inte alltid vare sig lätt eller självklart.

Det kräver någonting av mig. Mognad. Insikt. Ödmjukhet. Saker som bara jag kan ta ansvar för, inte min chef.

Så tänkte jag.

Med de verkligt stora glasögonen på så vore det på fint och i hög tid om vi som mänsklighet också kunde inse att vi alla är turister på kort besök på den plats i galaxen som kallas Jorden. Tänk om de små män som kallar sig stora ledare funderade lite på det…

Ha en fin helg!
/Ludde

Efterord: Jag skrev denna blogg igår, torsdag och under kvällen drabbades Barcelona och ytterligare en spansk turistort av ett terrordåd. Mina tankar går till alla som drabbats.