Funderingar på tåget.

Sitter på tåget hemåt efter en dags givande möte i Stockholm. Försöker använda tiden till att göra nytta, dvs skriva veckans blogg funderingar.

Eller, nytta och nytta. Det beror ju förstås på om det jag kan lyckas få ihop har något läsvärde för dig eller inte. Men jag gör i alla fall mitt bästa i min blandning av högt och lågt…nåväl.

På vägen upp med morgontåget, lyste i stort sett alla ansikten blått i skenet från alla datorer. Knapprande tangentbord överallt. Flitiga fingrar och ett jämt flöde av kaffe, allt medan morgonmörkret övergick till vintergryning och landskapets skiftningar obemärkt susade förbi i expressfart.

Nässjö – Tranås – Mjölby – Linköping – Norrköping- Katrineholm – Södertälje – Stockholm. Ett och annat kort avbrott i det stinna stirrandet i skärmen, när tåget stannar upp.

Jag satt jämte en jämförelsevis ung tjej som öppnade datorn innan tåget rullat igång, för att i stort sett inte lyfta blicken förrän fem minuter innan Centralen. Dessa fem minuter ägnades åt mobilens något mindre, men lika magiska skärm.

Nu kanske du tror att jag vill skicka ett pekfinger åt alla flitiga morgonresenärer. Säga någonting om att det kan vara gott för själen att bara titta ut genom fönstret från en tågkupé och se hur landet vaknar till. Eller komma med någon snusförnuftig förmaning om att även livet går i expressfart och om när din ändstation kommer vet du inget av.

Men jag gör inte det. För det är lite fint med den där tystnaden och det blåa skenet som förenar oss utan kontakt. Även jag sitter med datorn framför mig och känner hur effektiv jag är.

På vägen hem är det raka motsatsen.

Det känns mer som en färd med Londons tåg från Necropolis Station. Tåget vars passagerare på riktigt gjorde sista färden till begravningsplatsen utanför stan. Världens lugnaste passagerare staplade tre och tre på varandra på väg mot något annat eller inget.

Ett fåtal sitter som jag med datorskenet speglandes i sitt mosiga ansikte, men de flesta verkar sova. Förhoppningsvis nöjda med dagen, precis som jag.

Tänker i mitt stilla sinne att jag innerligt önskar att mina medpassagerare kommer hem tillfreds och med lite energi över till familj, vänner, kärlek. Att de inte glömmer bort att vara lika duktiga på att ta hand om livet som att maximera en arbetsdag.

För det går trots att fort alltihop.

”Avstigning!”

– Nä jag ska inte av här…

– Jo. Det ska du. Det är din slutstation.

Nu släcker jag mitt blå sken och spenderar resten av trippen med att bara åka med.

Ha en fin helg!
/Ludde