Gammal och ung

Vandrar runt i föryngringens tid, där vårsolen värmer Gällöfstas urskog och väcker liv i både gammal och ung. I den sjungande grönskan tycks allt hänga ihop…

För knappt två veckor sedan var det snökaos på E4 mellan Nyköping och Norrköping när jag åkte hem från Gällöfsta. 30 km i timmen, sommardäck på bilen och trafikanter i diket. Nu har vi precis avverkat nästan en hel vecka med sommarvärme, igår var det över 25 grader och naturen hoppade nästan direkt till sommar utan att passera vår.

Det går fort i förändringarnas tid minsann.

Ett av mina skäl att tycka mycket om Gällöfsta är naturen, en natur som har det bästa av allt – gamla betesmarker där djur går fritt och mår gott, riktigt gammal urskog där gamla döda träd får fortsätta leva genom andra, hav av blommande slånbärs-snår, Mälarvikens skimrande vatten och vilda djur alldeles inpå knuten.

För några veckor sedan tycktes det mesta vara dött i urskogen. Väldigt många träd här är täckta av olika mossor och lavar, vilket ger ett rätt grått och skäggigt intryck (ungefär som jag). Men nu tränger gröna spröda blad igenom mossbeklädda grenar och träden blir levande i en skön symbios av gammal och ung på samma gång. Det som på ytan vittnar om många årstidsväxlingar, med förvridna grenar och grova rötter, visar sig ha kraften att sprida liv i nya knoppar. Utan rötter, inga knoppar. Under barken och mossan finns livskraft och hela trädet är en del av ett sammanhang.

Jag gillar metaforen. Kanske för att den ger mig lite hopp för egen del :)

Här är ett fungerande ekosystem tänker jag. En gång var vi en del av ekosystemet.

Visst, vi är det fortfarande men tyvärr på fel sätt. Vårt perspektiv är snarare hur vi kan exploatera tillgångar och maximera kortsiktig avkastning. Tillväxt på bekostnad av framtid, utan tanke på återväxt. Våra sociala, samhälleliga och organisatoriska ekosystem känns stressade under ständigt högtryck, med lite tid för eftertanke och återhämtning.

Förutom skönheten så finns det något magiskt i ett orubbat ekosystem. Allt har en funktion. Alla har en plats och en uppgift att fylla. Ingenting rankas som värdelöst. Ingenting går till spillo. Allt hänger ihop.

Jag hoppas vi kan ta tillbaka det perspektivet. Kanske den viktigaste ledarskapsutmaningen som finns, tänker jag.

Önskar dig en fortsatt skön vår – gammal som ung!
/Ludde