Håll någon i handen

Verkar uppförsbacken brant? Håll någon i handen. Bloggen lättar på trycket och tipsar om en intressant artikel i SvD om hur våra hjärnor funkar.

För det mesta är veckans blogginlägg ett nöje att jobba med – förra veckan var det extra roligt eftersom jag fick personlig feedback från en läsare. Men ibland är det lite uppförsbacke, oftast beroende på att jag har svårt att fokusera, eller sortera bland mina måsten, tankar och känslor.

I grunden ska bloggen ha en koppling till ledarskap och relation, för även om jag tar mig friheten att vara personlig och subjektiv, så är ju bloggen en yrkesblogg.

Just nu är jag känslomässigt engagerad i den världssituation som jag ofta blundar för i ren självbevarelsedrift, men som tränger sig på när en bild av en död pojke tvingar upp mina ögon. Nyhetsrapporter under fyra år från ett vidrigt krig, religiös terror, ogripbara siffror över antal tusen döda, antal miljoner på flykt – anonymiserad statistik, fick ett namn och en historia i Aylan Kurdi.

Endast den utan hjärta kan vara oberörd.

Vad vi än må tycka om situationen i Mellanöstern, om politisk, nationalistisk  eller religiös fundamentalism, immigrations- och integrationspolitik, om mänsklighetens unika förmåga att visa sig omänsklig och oförmögen att sköta Moderskeppet Jorden – så borde vi alla kunna enas om att inget av all vår dårskap går att skylla på en treårig grabb som flyr för livet rakt in i döden.

Det är ofattbart tragiskt. Har som pappa svårt att förstå hur hans far ska kunna gå vidare. Men Aylan är ännu ett av alla barn vars vidöppna ögon stängts för gott. Och med dessa barn dör även en del av vår gemensamma framtid. För då och då i mänsklighetens historia föds det människor som lyckas behålla sin barnsliga vidsynthet och åstadkomma fantastiska ting för resten av oss i den trångsynta världen. Och när mänskligheten drar nytta av deras kunskaper, innovationer eller vad det nu kan vara som gjort livet lättare och bättre – då refereras det sällan till ursprung, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet, utan till vilka fantastiska människor de var.

När jag tänker på tingens ordning så känner jag en enorm mental uppförsbacke. Till den punkt att det nästan känns meningslöst att ens bry sig. Men så fattar jag tag i någons hand, som fattar tag i någons hand… och så känns backen lite mindre skrämmande. För när vi är nära varandra händer det något med våra hjärnor – vi behöver det helt enkelt – vi behöver varandra. Och det ger mig hopp.

Så även om mitt bloggande blev personligt och fokuserat på vad jag behövde få ur mitt system – så finns det en relevant koppling till artikeln i SvD som jag tycker du ska läsa.

Ikväll är vi ett 50-tal musiker i min hemstad som fattar varandras händer och ger en konsert till förmån för flyktingorganisationer. Jag är inte naiv. Jag vet att det inte löser grundproblemen. Jag vet att det kommer skapa spänningar när världen kommer in i vardagsrummet.

Men vi måste göra vad vi kan. Annars har vi förlorat oss själva.

Må väl
/Ludde