Konserverad energi om jag får be.

Full rulle. Sprängfyllt av energi. Allt på en gång. Visst skulle det vara gott om det gick att lagra kraften, tänker jag.

Skriver veckans blogg från Änglamark, där jag har min sommarbas, sittandes i trädgården med näsan full av syrénens blomdoft och en exploderande röd pion i ögat. Över mitt huvud är det rusningstrafik.

Har alltid gillat fåglar och jag tror de gillar mig lite extra i år eftersom jag matat dem genom vintern och satt upp ett gäng nya fina holkar åt dem. Just nu är det ett herrans liv och de tre par blåmesar och talgoxar som bor grannar, far som kamikazepiloter i skytteltrafik över mitt huvud, för att tysta munnarna på ungarna som hojtar konstant. Förundras över deras outtröttliga arbete, fast å andra sidan är det ju en bekant bedrift tänker jag och minns de sex ungar som höll mig flaxande i flera år…

Det känns att hela naturen är på väg in i klimax, berusad av energin från solen och värmen, och det regn som till sist föll fick allt att lägga in överväxeln.

Om en vecka är det midsommar. En vecka…lika ofattbart varje år.

Lugnet kommer lägga sig i småfåglarnas kvarter eftersom deras ungar har gjort sin flygdebut. De röda pionernas färgexplosion är över och syrénens blomklasar doftar inte längre. Naturen går liksom in ett annat läge, lite softare, lite lojare, med en djupare färgton och lugnare andetag.

Och där kommer vi rusande, med andan i halsen rätt in i sommarens förväntningar.

För många av oss är tiden före semestern ungefär som de två veckor blåmesarna far som skottspolar. Den ena avslutningen följer på den andra. Sista mötet med projektgruppen, ledningsgruppen, den viktiga kunden, personalen. Halvårsresultat, eller rent av bokslut och planering för kommande verksamhetsår. Skolavslutningar. Examen. Midsommarfirandet med hela tjocka släkten.

Samtidigt som det är massor med saker på att göra listan, så är i alla fall min egen bild att vi trots stressen är fyllda av positiv energi. Vi är som blåmesar och talgoxar, vi borrar ner huvudet och flaxar för allt vad tygen håller – snart, snart får de små gaphalsarna fixa mat själva och vi kan flyga fritt igen.

Om du är som jag, så är du fulltankad med energi och planer för det som snart är här. Förväntningarna pumpar upp dopaminet och solens dragningskraft gör mina steg och tankar lättare.

Tänk om det gick att konservera den känslan.

Eller, det kanske går?

/Ludde