Måndag hela veckan.

Vet att det är fredag idag. Har inget bra svar på varför måndag hela veckan dök upp i huvudet, men det är väl bara att hänga med…

Senaste veckornas bloggar har präglats av lite vånda och allvar, så jag tror helt enkelt min hjärna ville ta ett litet annat avstamp än att vända och vrida på allt som känns krokigt och skevt i världsbilden av idag.

Det som först dök upp i huvudet var faktiskt inte Bill Murray’s film “Måndag hela veckan”, trots att det blev rubriken. Återkommer till den sedan.

Du som läser bloggen är bekant med mina musikaliska referenser och jag har använt musicerande som metafor för ledarskap och samarbete i många funderingar. Så när skallen får fritt spelrum hamnar jag nästan alltid i musikens värld, (häromdagen beskrev jag mig själv som en G-klav och vår verksamhet som en notrad där vi alla representerar varsin not som låter olika, men ändå kan skapa en vacker melodi tillsammans).

Metaforen med noter är inte så tokig, speciellt om man tar i beaktande att vi är levande nötter, som inte alltid låter lika samma varje dag. Ett C i ett partitur är alltid ett C, oavsett dag i veckan, så när väl hitlåten skrivits så låter den likadant varje dag. Men jag kan lova att den här nöten vars fundering du just nu läser – den kan fladdra rätt friskt genom skalan beroende på dagsformen…

Jag kan vara hög eller nedstämd, kan vara taktfull eller släpande, piano eller fortissimo. Och var kaffet dåligt och mörkret j-vligt kan jag till och med vara lite halvsur (musikerslang för lite ostämd).

Och jag vågar påstå att du är likadan.

Så egentligen är det ju en alldeles fantastisk utmaning att vi tillsammans varenda dag måste få ihop varandra till en ny låt, utifrån våra toner. Det kanske inte blir en hitlåt varenda dag, men det klarar inte ens Max Martin.

Bill Murray då?

Om du inte sett filmen så är själva storyn att livet lär den rätt odräglige Bill en läxa genom att låta honom vakna upp varje morgon till samma måndag. En riktigt kul film enligt mig.

Det finns dock en sensmoral i filmen som faktiskt gör att rubriken och min lilla metafor om musik faktiskt möts. Bill’s figur kommer äntligen ur sin återupprepade måndag när han har blivit en “godare” människa (lite som Dicken’s Scrooge) men nyckeln är att han är till sist blir sann och ärlig.

Och där finns en av grundreglerna som inte går att bryta mot, vare sig vi spelar musik eller vill vara ledare. Vi behöver inte spela rätt hela tiden, alla spelar fel ibland. Vi behöver inte ens gå i takt hela tiden – faktum är att lite otakt behövs om det ska finnas en dynamik.

Men vi kan aldrig spela falskt.

Ha en skön helg!
/Ludde

PS. Här kommer en extra tanke som ligger högt på min hitlista. Beethoven lär ha sagt nåt i stil med “Att spela fel är obetydligt. Att spela utan passion är oförlåtligt”.