Med goda avsikter.

Rubbar andra dina cirklar för att de är illbattingar? Eller är det du som har felkalibrerat din syn på andras avsikter?

avsikterDen här tiden på året är vi särbos min sambo och jag. Jag bor ute på landet och hon bor i stan för att ha nära till jobbet. Men då och då byter vi plats – något som alltid resulterar i att jag måste leta efter saker som hon flyttat på, något jag oftast gör under ett irriterat muttrande.

Att jag lämnat ett ankare liggande till synes helt utan goda skäl bakom uthuset i en tilltrasslat hög av metall och metervis med ankarlina, är i själva verket en genomarbetad plan av mig. Ett projekt jag hade örnkoll på och som bara låg till sig lite granna.

I hennes ögon var det ännu en av mina utplacerade skräphögar som hon ville passa på att städa bort för att göra fint för våra ögon. Att jag sedan skulle behöva leta ihjäl mig efter att hitta ankaret i den stund jag verkligen behövde det, var ju naturligtvis inget hon tänkte på. Men just där och då, efter fjärde varvet av letande runt alla upptänkliga förvaringsplatser som hon ansåg vara passande för ett ankare, muttrades det en hel del från den allt mer irriterade gubben jag är.

Nu kanske detta är ett trivialt exempel. Men det fick mig ändå att fundera kring hur vi uppfattar varandras “interferande” i det vi anser vara vår domän. Vårt sätt att göra saker “rätt” på. Vårt perspektiv, vår position, makt, åsikt, kompetens…etc.

En ständigt återkommande källa till konflikter (små eller stora) och dåligt samarbete i grupper jag varit en del av genom åren, har varit just benägenheten att förutsätta att det andra gör som rubbar mina cirklar, görs av andra skäl än goda.

I själva verket är det extremt ovanligt att du, jag och alla andra vettigt funtade människor gör saker för att försämra livet för någon annan.

I de allra flesta fall gör vi saker i avsikt att förbättra något. Vi menar väl, även om det kan bli fel ibland. Ansvaret hur “fel” det blir hänger ju faktiskt inte enbart på den som du just i ögonblickets hetta tycker borde hålla fingrarna borta – utan lika mycket på dig. För med en grundinställning att du har “rätt” och att alla som agerar utifrån ett annat perspektiv har “fel” i sina avsikter, så är steget inte långt till att uppfatta deras handlingar som medvetet dumma.

Lösningen? En bra början är kanske att försöka utgå från att dina medmänniskor har goda avsikter och vill väl.

Sen tror jag på kommunikation. Roten till allt gott är god kommunikation.

Då hade jag hittat det där förbannade ankaret… ;)

Ha en fin helg!
/Ludde