Medkänsla på fler sätt.

Läser att medkänsla och osjälviskhet rankas allt högre som ledaregenskaper. Men hur har cheferna det med sin självmedkänsla?

Det är inte lätt att vara människa, tänker jag ibland. Och när jag läser allt som skrivs om förväntningarna på chefer, så ter det sig inte lättare direkt.

Du ska vara karismatisk, entusiasmerande, målfokuserad, visionär, tydlig, återkopplande, lyhörd, coachande, resultatorienterad, förändringsledare, kulturarbetare, föredöme, kontrollant, administratör, stresstålig, konflikthanterare, gärna vältränad, och ständigt närvarande – inte minst i den digitala världens omättliga flöde.

Och du bedöms ständigt. Uppifrån, underifrån, inifrån.

Nu skriver jag inte denna fundering för att göra dig nedstämd eller avråda från att ta ett chefsjobb. Inte alls, ty att vara ledare är det roligaste som finns. Nästan. Kanske är det roligare än någonsin eftersom ledarskap alltmer står i fokus, vilket enligt mig är betydligt roligare än chefskap och formell makt.

Jag tycker det är glädjande att värderingar, relationsförmåga, medkänsla, osjälviskhet och liknande mjuka kvaliteter lyfts fram som önskade ledaregenskaper. För när allt kommer omkring så är det ju den typen av människor som jag och säkert du tycker om, som vi villigt ställer upp för och är beredda att följa – även när de råkar trampa snett.

Samtidigt kan jag fråga mig i vilken utsträckning våra organisatoriska strukturer faktiskt ger chefer rimliga möjligheter att visa den typ av ledarskap som önskas? Att uppfattas som en medkännande chef i en tid där medarbetares förväntningar på att ständigt bli bekräftade växer i takt med nya generationer, ställer höga krav – krav som dessutom är individuella, subjektiva och känslobaserade. För att ytterligare spetsa till det så är dessutom kontaktytorna i våra relationer fler och även om du är en varm och öppen chef, så kan ett nekande på en vänförfrågan på Facebook eller en utebliven gilla-markering på ett inlägg, göra dig till en okänslig person i någons öga.

Men om jag lämnar den digitala verkligheten därhän, så är min högst personliga åsikt att de flesta chefer, i de flesta organisationer skulle få en betydligt bättre möjlighet att faktiskt vara ledare om strukturen anpassas efter kraven.

Fundera lite på vad medkänsla betyder och vad som krävs av chefen/ledaren för att personen inte bara ska uppfatta det som en ytlig form av medömkan.

Om du tillhör kategorin chefer som inte känner du räcker till alla gånger (för om du är en medkännande och osjälvisk ledare så kommer det hända) och att du inte riktigt når upp till de krav du ställer på dig själv, så tänker jag så här:

Vi kan bara göra vårt bästa. That’s it.
Blir det fel ibland? Absolut. Det kallas att vara människa.

Så glöm inte bort att ha lite självmedkänsla när du tittar dig i spegeln.

Ha det fint!
/Ludde