Mjuka paket.

Bloggen julstädar i huvudet och blir lite nostalgisk. På önskelistan står mjuka paket.

Ska i ärlighetens namn säga att jag är riktigt dålig på det här med Jul. Men det är inte så konstigt eftersom min barndoms jular endast var några få, innan min far konverterade till en julfri religiös livsåskådning. Men jag kan faktiskt minnas känslan av att klämma på mina paket hemma hos farmor och farfar i slutet av 60-talet och hur jag redan innan jag öppnat dem, hade rangordnat paketen i “glad förväntan” och “trolig besvikelse”.

Ett mjukt paket förpassades omgående till besvikelse-kategorin, eftersom det sannolikt skulle visa sig vara ytterligare något hemstickat från min väna men barska farmor. Ett hårt paket satte fart på dopaminet och i fantasin såg jag en ljus framtid i sällskap av Märklin-tåg, ångmaskiner och leksaksbilar – fast för det mesta innehöll paketet något som farfar snickrat ihop själv i källaren.

Men det var då.

När jag tänker tillbaka med en vuxen flerbarnspappas och numera flerbarnsfarfars blick, så inser jag att det jag verkligen fick i paketen, var inte farmors hemstickade sockor och vantar, eller farfars egentillverkade bondgård i rödmålad masonit (som jag kunde öppna taket på).

Det jag fick var deras tid, omsorg och kärlek.

Det kanske låter som jag är hundra år, men fram till 1974 då kommunen tvångsinlöste deras hus för att komma åt marken i utkanten av stadskärnan, så bodde de i ett hus utan varmvatten, en kallvattenkran i köket, vedeldad tvättkok och badbalja i källaren och utedass på tomten. Gammelfarfar bodde på nedervåningen och skulle skötas om, farfar var sjukpensionär och farmor hade flera jobb för att få ihop någon sorts ekonomi. Det flesta söndagsmiddagarna bestod av farmors kaninstek från egen tillverkning (en överlevnadsstrategi farfar hade under krigsåren och som bestod in i min barndom).

De var fattiga på riktigt och kunde inte köpa dyra julklappar. Men de hade tid att ge av sin tid (inte bara under julen). Deras kärlek fanns i varje varv farmor gnetat med stickorna till det som skulle bli ett par värmande vantar, och i varje timme farfar stått vid snickarbänken.

Så egentligen var varje paket de mjukaste av klappar man kan få. De var inte mycket värda i pengar, men nu inser jag att de var ovärderliga.

Det är lätt att hamna i julstress och dras med i racet om att bränna pengar på dyra julklappar. Och hur du väljer att förhålla dig till det är helt upp till dig och dina förutsättningar – men för egen del måste jag nog erkänna att klapparna inte sällan har rymt mitt dåliga samvete…

Min lilla sensmoral är endast tanken om att det aldrig går att köpa sig vare sig tid eller kärlek.

Det finaste och dyrbaraste vi trots allt kan ge någon är vår tid och vår kärlek – i förhoppningen att vi får samma mjuka paket tillbaka.

Ha en riktigt God Helg precis på det sätt du önskar!
/Ludde