Monotasking eller multitasking?

Monotasking är ett av alla nya begrepp som dykt upp. Bloggen försöker få ner alla bollarna och fokusera på en sak i taget.

”Vi söker dig som gillar att ha många bollar i luften samtidigt.” Eller, ”ett krav är att du ska kunna hantera många bollar i luften samtidigt”.

För inte alltför längesedan var det en standardformulering i rekryteringsannonser för chefer/projektledare. Och det står säkert här och där fortfarande. Eftersom vi tycks älska att låna ord från engelskan så pratar vi oftare om ”multitasking” numera (inte ens rättstavningsverktyget i av mig just nu brukade version av Word reagerar på ordet), när vi ska beskriva människans förmåga att göra fler saker samtidigt. Ordet multitasking introducerades från början i IT världen när vi som höll på med ”data” försågs med datorer som kunde köra flera samtidiga processer. Typ.

Att kunna ha många bollar i luften samtidigt ansågs nyss vara en nödvändig dygd som bevisade intellekt, driv och stresstålighet.

Nu lanseras begreppet ”monotasking” och branschpressen skriver artiklar med tips och råd om hur vi ska lära oss att fokusera på en sak i taget. För det där med att ha många bollar i luften som en eftersträvansvärd dygd, slutar för de flesta av oss med sämre kvalitet i leveransen och dålig stress. Vi är trots allt inte datorer.

Vårt inre operativsystem gör alltid massa saker samtidigt, utan att vi ens medvetet styr processerna. Och att medvetet hantera fler uppdrag än ett åt gången är heller inga problem – inte ens för mig. Med en resultatribba lagd på good enough, så reder vi oss som regel rätt bra.

Jag tänker att det är i ytterligheterna – när vi inte längre är balanserade – som problemen uppstår. Nu har vi kommit till en punkt där vi insett att multitasking som ytterlighet inte är så bra och effektivt som vi trott, utan tvärtom. Speciellt om vi parar de många bollarna med krav på topprestation.

Förr sa man ofta ”ta det lugnt, ta en sak i taget”, inför genomförandet av något som krävde fokuserad koncentration och total närvaro. Inte för att man då hade de vetenskapliga bevisen om hur energikrävande och kapacitetsbegränsade våra hjärnors arbetsminnen är (sisådär 50 minuter på fullt spinn, sen börjar det gå trögare), utan för att man helt enkelt kunde konstatera att resultat och uppmärksamhet hänger ihop. Högre krav kräver mer fokus. Ju fler slevar som ska vevas runt samtidigt i hjärngrytan, desto sämre soppa.

Sen begreppet ”många bollar i luften” blev ett obligatorium för chefer, projektledare och lejonparten av alla medarbetare, har antalet distraktioner ökat för varje digitalt skutt. Jag behöver inte rabbla upp allt i vår allt digitalare vardag som gjort livet både så mycket lättare och kanske svårare i vissa fall. Så pass så att vi nu ska lära oss att ”monotaska”.

Att lära oss stänga ner och begränsa inflödet. Att tillåta våra hjärnor vilopauser. Att sortera och prioritera utefter rätt kravnivå. Ta det viktigaste först. Och så vidare. Kort sagt att jobba med hjärnan inte emot.

Sen kan jag personligen tycka att begreppet monotasking som sådant, precis som rådgivningen kring densamma blir lite krystat. Är inte helt säker på att ursäkten ”jag monotaskade” kommer funka så bra när någon förebrående undrar varför du gjort dig oanträffbar…

Men hur det nu än är med den saken och substansen i mitt subjektiva tyckande kring ytterligheterna multi och mono, så finns det en vardag att förhålla sig till. En vardag som för de flesta av oss inte handlar om ytterligheter, utan en ständig balansakt mellan egna krav, andras förväntningar, det vi önskar och det som är.

En sak i taget. New balls please.

Ha en skön helg!
/Ludde