När även det lilla syns.

Just nu syns allt som spirar, som om det vore första gången. Snart är det lilla som känns så stort försvunnet i mängden.

Kanske en märklig ingress, även för att vara mig. Men tanken föddes redan till förra veckans blogg, under min tänkarpromenad. För en dryg vecka sedan var det fortfarande 5-10 minus på nätterna i skogen jag bor. Allt är lite senare här ute, så första vitsippan dök upp först då.

Spanar alltid efter vårtecken och när jag upptäckte den sa jag för mig själv ”jag ser dig”, varpå den säkert sträckte lite extra på sig. Utan att tänka mig för tillade jag ”men snart är du en i mängden”… (jag pratar faktiskt högt… lappsjuka måhända).

Nu sa jag det inte för att göra den lilla sippan modstulen, det var nog mer att jag konstaterade hur uppmärksam jag är på alla små saker så här års, som bevisar att vi är på väg in i den vackraste av tider.

Jag ser den första tussilagon, den första vitsippan, blåsippan, de första fåglarna som testar mina holkar. Jag verkligen ser allt, tar in det fullt ut och inom mig vet jag att sommarprakten om bara ett kort tag kommer kännas som vardag. De små saker jag ser som stora nu, kommer snart försvinna i mängden av intryck.

För några år sedan skrev jag en blogg här som hade rubriken ”jag ser dig” – den handlade just om hur viktigt det är för oss att känna oss sedda. Det behöver inte vara med pukor, trumpeter och lovsång så fort vi gjort något vi tycker förtjänar uppmärksamhet. Snarare tvärtom tänker jag, känslan av att bli sedd handlar mer om ärlighet än storlek.

Som chef och ledare förväntas du se alla. Det är inte lätt. Din egen vardag sätter lätt skygglappar för de små sakerna. Men värdet av att lyckas uppmärksamma det lilla med ärlig uppskattning, är långt större än den fetaste kick-offen med uppstyrda tacktal och formella ömhetsbetygelser.

Det gäller förresten inte bara chefer. Det gäller oss alla. Att bli sedd av en kollega gör precis lika gott – både för den som har ögonen med sig och på sig.

Jag skrev den där bloggen när jag just börjat som anställd på Gällöfsta. Måndagen efter kom jag in i personalmatsalen, varpå Lasse (fastighetsansvarig) tittar på mig, ler stort och säger ”jag ser dig”. Det var allt. En liten gest av uppskattning, men den räckte länge för mig, förmodligen mycket längre än vad Lasse någonsin kunde tro.

Det är inte alltid så lätt, men försök se på dina kollegor som om de vore årets första vitsippa ibland.

Ha en fin helg!
/Ludde