Nyckeln till förändring?

Yes, we can! En slogan som fallit lite i glömska, men som måste bo i alla som vill nå förändring oavsett vad.

Sitter på tåget och funderar över en diskussion som jag och sambon hade häromkvällen kring ett ämne som dyker upp allt oftare i samtal mellan människor. Det handlade om oron som kryper in under skinnet varje gång man tar del av nyhetsflödet. Om vetskapen om att vi som människor måste förändra vårt sätt att hantera relationen till varandra och till den jord vi alla delar.

Att inte ens vilja ta del av nyhetsflödet för att slippa känna obehaget gnaga, är hon nog inte ensam om. Långt därifrån.

Jag tänker att det ser väldigt bekymmersamt ut för oss människor på många plan. Vi i den rika världen hjälps alla åt med att såga av grenen vi sitter på, samtidigt som världens mäktigaste män överträffar varandra i dumhet, och religiös och politisk fundamentalism gör sitt bästa för att slita sönder alla försök till samförstånd och humanism.

Men var är balansen i den beskrivning av verkligheten vi matas med? Och vad blir konsekvensen av att vi bryts ner genom medias ständiga och allt fetare krigs- och katastrofrubriker?

Vad blir konsekvensen av ett politiskt klimat som anammat medias budord ”no drama, no story”, som hela tiden söker konfrontation och hellre fokuserar på motståndares brister än sina egna lösningar?

Kommunikation är en ledares kanske viktigaste verktyg och idag är medias alla plattformar den viktigaste kanalen. En mycket liten man på andra sidan Atlanten både vann sitt ämbete tack vare egenproducerad media i extremt målgruppsanpassade kampanjer i sociala medier (fake news på riktigt), och talar till världen via twitter. Morgonsoffor, nyhetssändningar, analysprogram och debatter i TV drar in som kalla vindar i alla hem och dissekerar elände i minsta detalj.

Jag menar inte att vi ska censurera bort verkligheten ur det som händer. Tvärtom. Vi behöver inse att förändringar måste till. Vi tar redan idag konsekvenser av klimatförändringarna och utan förändring… ja då kommer framtiden snart se väldigt annorlunda ut.

Det sägs att hoppet är det sista som överger oss. Precis som att tro kan förflytta berg. Utan hopp, ingen tro. Utan tro, ingen förändring.

För några månader sedan skrev jag i bloggen om att vi enligt forskningen behöver tre minuter av positiv energi, en glad nyhet, lite hopp och förväntan i starten av dagen för att vi ska bli lätta (eller åtminstone lättare) i sinnet och ta oss an dagen och dess möten med andra människor med ett positivt anslag.

Tre minuter.

Borde inte media kunna skrapa fram tre minuters positiva budskap varje morgon? Klickjakten med hjälp av braskade eländesrubriker lär väl få sitt utrymme ändå? Bara en tanke ut i bloggosfären.

De flesta av oss har alldeles säkert varit med om förändringsprocesser. Förändring är ju numera en konstant. En del har säkert varit nödvändiga och framgångsrika, andra kanske inte gav önskat resultat, och i de flesta fall finns det ett inbyggt motstånd till förändringar. De väcker känslor av osäkerhet, ruskar om, bryter mot det invanda och kanske medför konsekvenser som jag personligen inte önskat.

Det finns några grundregler, som jag snappade upp vid en föreläsning om prestation för några år sedan, som handlar om vad som krävs för att vi ska prestera det bästa vi kan.

• Att jag vet VAD som ska göras
• Att jag vet HUR
• Att jag VILL göra det

Självklart kan man lägga till ord som ”att förstå varför”, och säkert ytterligare formuleringar. Själva poängen tyngdpunkten i föreläsarens resonemang var ordet “vill” – ju mer vi verkligen vill åstadkomma något, desto bättre lyckas vi.

Men jag tänker att orden även fungerar utifrån ett förändringsperspektiv, men jag vill gärna peta in ”att jag TROR ” – dvs jag har en övertygelse om att det är möjligt att genomföra förändringen – i listan. Oavsett om det handlar om personliga förändringar, organisatoriska förändringar eller att förändra världen.

Försök att genomföra förändringar i en organisation som inte tror på förändringen brukar sällan fungera särskilt bra.

Utan tron på oss själva finns risken att vi blir hopplösa, utan hopp blir vi meningslösa.

Har aldrig varit någon älskare av politiska slogans, men jag ska ärligt säga att jag hoppas på lite mer av YES WE CAN! i världen. Vi är alla en del av det viktigaste förändringsarbetet som måste göras, så lite tro, hopp och kärlek mellan oss vore inte så dumt väl?

Ha det fint!
/Ludde