På väg.

“Vi är på väg. Men vi kommer ingen vart. Vi åker i en kommunikationsrondell.” En formulering av Lasse Gustavsson som satte sig i mitt huvud.

Bästa läsare, det var ett par veckor sedan bloggen fick rymma funderingar som rör sig i mitt huvud. Som jag skrev sist så passade jag på att ta en sväng till USA ungefär samtidigt som vi startade upp motorerna efter jul och nyår – en resa som jag gör varje år för att leva mitt andra liv som artist och stötta kampen mot Parkinsons sjukdom.

Jag kommer alltid hem med en känsla av glädje, energi och hopp – inte bara för att jag älskar musik, utan för att hela arrangemanget är ett bevis på vad människor kan åstadkomma tillsammans när det finns ett gemensamt mål, och där allas driv och vilja kommer inifrån. Det finns en tydlig känsla av kärlek, respekt och ödmjukhet mellan alla – och gränsen mellan artist och publik, vem som är världskändis eller lokal hjälte är obefintlig. Allas egna egon står tillbaka inför det faktum att allas insats (oavsett om den sker på scen eller framför scen) är lika viktig för att uppnå syftet.

Det finns någonting i vissa organisationer som gör att de mer blir en rörelse än en struktur. Ramarna måste alltid finnas och visionen otvivelaktigt tydlig – men nog skulle en helt annan kultur ges plats om vi började se på organisationen som en rörelse? Bara ordet i sig sätter ju igång tankar och känslor, tänker jag.

Nåväl. Jag kom tillbaka för en vecka sedan och det var rätt in i hetluften, så helt ärligt är det en hel del osorterade intryck som trängs med saker som ska göras i huvudet.

Vi hade ett halvdagsseminarium i fredag på temat “Chefer är också människor” och citatet i inledningen kom från Lasse Gustavsson (känd som Lasse Brandman av många) och är hämtat ur en av hans föreläsningar. Det satte sig bevisligen hos mig och det har säkert att göra med igenkänningsfaktorn.

“Vi är på väg men vi kommer ingen vart” är taget ur ett sammanhang där Lasse pratade om kommunikation, kommunikationstrappan och att hitta sitt eget tonläge. Jag tycker personligen att just känslan av att befinna sig i en kommunikationsrondell – vi har en bra dialog och tycker att vi rör oss, men vi kommer egentligen inte framåt utan kör runt – har infunnit sig hos mig i många sammanhang, i projektgrupper och ledningsgrupper genom åren.

Kanske har det att göra med att vi har en tradition av samarbete och konsensus i vår svenska modell och att vi generellt befinner oss på en betydligt mindre konfrontativ nivå i vårt sätt att kommunicera med varandra än i andra kulturer? Något som i alla fall jag är tacksam och stolt över när jag kastar en blick över mot Trump-land.

Men det kan ha sina nackdelar när det gäller att gå från ord till handling. Och att respektfullt bara byta argument med varandra utan ha en egentlig vilja att lära av varandra för att hitta bästa sätten att nå dit vi vill nå tillsammans, det blir inte mycket till framåtrörelse tänker jag.

Önskar dig en skön helg!
/Ludde