Stanna tiden.

Bloggen funderar kring tid. Tiden som kan gå fort. Som kan stanna. Tid som sällan räcker till.

Trots att jag rent teoretiskt har mer tid nu då jag mestadels sköter mitt jobb hemifrån, så räcker den inte alltid till. Veckan har rusat iväg och mitt normala schema för att skriva bloggen ruckades och helt plötsligt sitter jag med tankarna framför datorn för att skriva veckans blogg nu – när den redan borde varit klar igår.

Men så är ju livet. Mycket handlar om tid – eller bristen på tid.

Allt ska gå fort. Tid ska sparas. Hörn ska kapas. Genvägar ska hittas och framtiden ska helst vara här igår. På ett sätt kan jag förstå, för trots allt är tid den enda sanna valutan. Och jag vet ju nånstans med mig att tiden är bara min så länge som försynen ger mig en stund till, en dag knallar tiden vidare utan mig.

Så visst skulle jag vilja “få en snygg kropp på två veckor”. Eller lära mig allt om hur “du blir lycklig” genom en söndagsbilaga. För då behöver inte någon tid gå till spillo i onödan.

Men vissa saker ska ta tid. Och ibland tror jag vi behöver bli bättre på att inte alltid försöka ta kommandot över tiden utan ta oss tiden att låta tiden ha sin gång med oss för en liten stund.

Tiden är ett absolut begrepp (nästan) men relativt till oss själva. Ju mer vi jagar, desto fortare rinner den mellan fingrarna. Vågar du stanna upp och ge tiden lite löslina, så saktar den ner – och det märkliga kan inträffa att du både mår bättre och får mer gjort – trots att du hade så bråttom.

Som varades medvetande människor så är tiden både vår bästa vän och kanske värsta fiende. Så ta dig tid på rätt sätt och hitta ett förhållningssätt till tiden som gör dig lugn snarare än försenad.

Lätt att säga, men det kräver träning att släppa taget om tiden då och då.

Häromkvällen gav jag min lillasyster en kram som jag visste hon behövde (och jag med). En riktig kram. Inte en sån där som vi normalt sett ger varandra i flykten och där vi passar oss för att inte inkräkta på varandras fysiska och psykiska territorier så länge att det blir obehagligt eller kan missuppfattas.

Hon var spänd som en fiolsträng i min famn. Efter fem sekunder ville hon nog bli släppt, men jag höll kvar. Efter kanske 20 sekunder kände jag hur hela kroppen slappnade av och hon “släppte taget” med en suck och bara var lugn som en trasdocka i kroppen. Korta sekunder, men en känslomässig evighet.

Så min tanke till dig och mig blir att göra samma sak med tiden ibland. När du känner att du vill resa dig upp och gå, sitt kvar en stund till.

Ha en skön helg!
/Ludde