Två människor och Sivert Öholm

Rubriken skulle varit två människor med samma tanke. Men Sivert Öholm är faktisk en bidragande orsak till veckans lilla fundering om när hjärnor svänger tillsammans.

Det var sommar och vi var nyförälskade, så där som bara nyförälskade kan vara. Ungarna – en ansenligt mängd telningar som vi hade med oss från var sitt håll – var för en gångskull sysselsatta med att spela fotboll på gräset utanför sommarhuset, helt utan inblandning av oss.

Vi smet in i huset för att stjäla en stunds vila. I början av ett förhållande finns ju inget “my space”-behov. Det går liksom inte att vara nära nog.

Så med pannorna mot varandra slumrade vi in en stund. Jag var i det där konstiga drömlandet där jag hamnar ibland när jag sover lätt, typ precis innan jag vaknar. Nu tillhör jag dem som sällan minns vad jag drömt (och tur är nog det), men just denna gång vaknade jag med en extremt tydlig huvudkaraktär i min dröm – Sivert Öholm.

Jag har aldrig hyst några varmare känslor för Sivert. Snarare haft svårt att se honom i tv-rutan alltsedan hans totalsågning av hårdrock och hudflängning av stackars Tegnér. Så jag var minst sagt förvånad, förbryllad och lätt obekväm över att ha Sivert i huvudet, delandes min fina stund med min kära.

Så fort vi blev väckta ur vår slummer berättade jag om Sivert, nästan ursäktande. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet (tyckte jag – men du får komma ihåg att vi faktiskt inte kände varandra så väl då) och sa med stora ögon “Du skojar??”…  “Nej, tyvärr”, sa jag.

“Det här är ju inte klokt”, sa hon och fortsatte med att säga att hon precis skulle berätta att hon drömt en konstig dröm där Sivert Öholm var med, och hur hon inte kunde fatta varför han av alla människor var i hennes dröm…

Nu kan du ju tänka att det var väl fint och romantiskt, och visst var det så på ett sätt. Men ingen av oss ville ha Sivert med i vår relation så mitt i det fina kändes det även väldigt skumt. Vi försökte lista ut varför, men vi kom ingenstans. Vi hade aldrig någonsin pratat om Sivert. Han hade inte varit aktuell i media (det här var i mitten av 90-talet), men av något skäl dök han upp i två huvuden, samtidigt. Eller var det i någons dröm först och sedan överfört mellan oss via nyförälskade hjärnor som sökte ständig kontakt i sin iver att synka?

Du kanske tror att det här är dikt. Men jag lovar – det är sant. Att två människor som levt länge tillsammans kan fylla i varandras meningar, tänka på samma sak samtidigt osv, det tycker jag inte är så konstigt. Men det vi upplevde var bara jättekonstigt. Eller så är det inte det.

Läste en notis i en vetenskapstidning igår, där det hävdades att forskare (det fanns ingen källhänvisning dock), konstaterat att när människor samverkar som bäst och har flow – då svänger hjärnvågorna i gruppens hjärnor i takt. Ju bättre vi jobbar tillsammans, desto mer synkroniserade blir våra hjärnvågor. Visst är det spännande?

Vi har så mycket kvar att lära och en dag kanske jag får ett vettigt svar på min lilla anekdot du just läst. Samtidigt har de flesta av oss (hoppas jag) fått uppleva kraften i kärlek, i passionen. Jag tror våra hjärnvågor svängde extremt synkat den där sommardagen för längesedan.

En av rytmens starka egenskaper är att den smittar oss – medvetet och omedvetet. Det går inte att stå still när det svänger gott. Och jag tror att vi har alla möjligheter att skapa ett härligt svänggäng av hjärnor på våra arbetsplatser med – om vi har en gemensam passion för det vi gör och det vi vill åstadkomma tillsammans.

Med denna lilla funderingen önskar jag dig och Sivert Öholm en skön helg :)
/Ludde