Under ytan

Vacker eller ful. Genuin eller fejk. Vis eller dåre. På ytan kan svaret te sig enkelt, tänker jag under min ovanligt fula morgonpromenad.

För att få igång tankarna som förhoppningsvis ska resultera i en blogg som du ska vilja ägna några minuter åt, tar jag emellanåt en promenad och låter huvudet snurra som det vill. Så här års är det en ren njutning när naturen sköljer över alla sinnen med sin skönhet – blommorna vid vägkanten, doften av syrenen, fågelsången, solen som börjar värma i den tidiga morgonen.

Mitt i allt det vackra går jag upp på byvägen. Ful som stryk.

Foppatofflor som borde slängts för tre somrar sedan. Urtvättade Adidasbrallor med ett långt och ett avklippt ben (såg okej ut när jag hade en stövel på foten efter en avsliten hälsena, nu ser det helt miffo ut), det tunna gråa håret ståendes åt alla väderstreck och en kaffemugg i näven. En luffare hade förmodligen skänkt mig en slant vid blotta åsynen.

Jag insåg efter att ha gått en bit att den som möter mig nog undrar vad jag är för byfåne.

Den keps som jag normalt sett drar på skallen hade jag dessutom glömt. En huvudbonad som jag tyvärr måste erkänna har blivit viktig för mig för att dölja den kala fläck som uppstått på mitt tidigare tätt hårbevuxna huvud.

Faktum är att den glömda kepsen fällde avgörandet i mitt beslut att gå tillbaka och inte riskera att möta någon. Och på det sättet fick mina tankar kring yta en djupare dimension.

Det är mycket yta i vår värld idag. Inte bara när det gäller utseende utan kring hur vi förväntas att vara och leva, att kunna, att veta, att prestera. Som chef och ledare är du i en position där det med makt följer krav och förväntningar från alla håll. Inte minst inifrån dig själv.

Den viktigaste tillgången du har som ledare är dig själv. Och den största utmaningen (enligt mig), är att våga vara den du är och inte förledas att lägga allt fokus på ytan. Eller att försöka vara någon annan. Att våga utveckla din förmåga att leda med din personlighet och din mänsklighet, är utmanande och kanske rentav blottande ibland. Men det som på ytan kan te sig som en svaghet kan rymma den största styrkan.

Jag har blivit bekvämare i att vara mig själv genom åren och anser mig inte bry mig om ”yta” lika mycket. Den som såg mig på vägen i morse får väl tro vad de vill. Jag vet vem jag är…

Men i samma stund som jag skriver detta, inser jag att jag har mer att jobba på. Att vara den du är, är en ständigt pågående utvecklingsprocess. Inte minst när det gäller att vara trygg och bekväm i förändring.

För det var inte blottandet av den kala ytan på mitt huvud som fick mig att gå tillbaka in i skydd igen. Kepsen fattades inte för att dölja det fula för andra.

Jag blottade att min egen självbild fått sig en törn. Då gäller det att tänka om och göra fult till snyggt! Och när jag tänker efter kanske det inte är så svårt egentligen. På engelska heter flintskallig “bald” – byt ut a mot ett o så blir det “bold” – som betyder djärv eller modig om du vill. Det gillar jag.

Nu handlar ju detta inte om mig, använder bara det som ett måhända trivialt exempel. Lika trivialt kan uttrycken “skönheten kommer inifrån”, “don’t judge the book by its cover” och liknande kännas. Men likafullt sanna.

Under ytan är vi alla stora människor.

Ha en riktigt fin helg hur ful den än kan te sig!
/Ludde