Utan din mening är jag meningslös

Gick en promenad i höstens första frostbitna morgon och funderade på mening. Min mening, din mening och kanske lite av livets mening.

Idag var en helt fantastisk morgon och du som någon gång varit ute hos oss på Gällöfsta, vet hur vackra omgivningar vi har ynnesten att få kalla vår arbetsplats. Kunde inte låta bli att ta en sväng med mobilkameran och andas syrerik, klar och höstdoftande luft och samtidigt hoppas att någon mening skulle ta form i mitt huvud som till sist kunde bli veckans bloggfundering.

Ordet blev “mening”, ett ord som både i sig själv och i kombination med “full” och “lös” – rymmer oceaner av känslor, tankar och perspektiv…

Du som läser bloggen vet att den brukar landa i slutet av varje vecka. Men i fredags var jag helt meningslös. Okej, en lek med ord, men ändå med gravallvar. För att känna sig meningslös är nog botten av känsloregistret summerat i ett ord. I mitt fall kommer min meningslöshet ofta som en reaktion på något meningsfullt. En slags känsla av tomhet och ett inre ifrågasättande om nånting jag gör egentligen spelar någon roll som den lilla fis i universums evighet jag är.

Nu ska jag inte ge mig in i definitionen av livets mening. Det får du googla på själv och göra dina val bland 42, filosofier, Gudar och förmenta sanningar.

Men en reflektion vill jag dela. Vi ägnar mycket tid åt självinsikt – och ska så göra. För någonstans är det ju vår egen mening om vad som är meningen som skapar vårt individuella driv, som gör oss trygga i vad vi känner är rätt och skapar vår riktning genom medvetna val.

Samtidigt kan jag ibland tänka att Jagets behov fått så stort utrymme i denna era av individualism och sökande efter mig själv och mina känslor, att vi glömt en annan viktig mening med livet. Hur många gånger har inte du gjort val som inte var med ditt “bästa” för ögonen?

För vad händer om jag bara gör val som stämmer med mina behov, känslor och meningar? Sannolikt blir jag till sist rätt ensam och meningslös i ett större sammanhang. Om vi i människans begynnelse hade rantat runt som små präktiga individualister med vårt eget bästa för ögonen hela tiden, hade vi inte haft några relationer med varandra, några länder, samhällen, företag…

Det ingår liksom i paketet att vara människa att vi är sociala flockdjur som också hittar vår egen mening i att ge varandra mening. Och i sammanhang som fungerar delar vi en slags kollektiv känsla för moral som gör att vi kan fatta individuella och känslomässigt grundade beslut med gruppens bästa som mening och mål.

Den lilla egenheten i vår hjärna, att vi kan, vill och faktiskt behöver sätta andras behov före våra egna för vårt gemensamma bästa – ger mig faktiskt hopp om en framtid för människan.

Har du som läser dina ledarskapsglasögon på så förstår du att meningen ovan rymmer essensen av att vara en god ledare i en välfungerande organisation.

Önskar dig en fin och meningsfull vecka!
/Ludde