Utveckling eller inveckling.

Vår utveckling stannar aldrig av. Förutsatt att du är frisk och motionerar hjärnan så blir du bara klokare med åren. Ser ett program på BBC som gör mig glad men också bedrövad.

Satte på TV’n i tisdags morse för att vakna till lite innan den vanliga resan upp till Stockholm. BBC Earth visade ett program som jag tror hette Secrets Of Growing Up, men till trots mot vad man skulle kunna tro så handlade det inte om ungdomsåren, utan om ålderdomen.

Enligt mig så finns det ingen som slår BBC på fingrarna när det kommer till dokumentärer, naturfilm och vetenskapsprogram. Berättandet och karaktärerna griper alltid tag i mig och så även denna gång.

Men utan att gå in på detaljerna så var några av grundbudskapen – som backades upp av forskning och med exempel ur otroligt älskvärda äldre människors liv – ungefär så här:

• Ju äldre du är desto bättre fungerar samspelet mellan din högra och vänstra hjärnhalva. Ditt huvud sitter ihop bättre så att säga.
• Ju mer saker du lagrar i huvudet, desto klokare blir du. Att det kan ta lite längre tid att leta fram tanken innebär inte att du blivit trög eller korkad. Du har helt enkelt en mer välfylld hårddisk mellan öronen.
• Du blir lugnare och tryggare.
• Du blir bättre på att hantera konflikter.
• Du vågar mer.
• Du blir mer kreativ och vågar improvisera. (För mig som musikant var exemplet coolt – en jazzsaxofonist som spelat hela sitt liv och som trots fulländad teknik genom livet, nått helt nya höjder i sitt improviserande – han blev bara bättre och bättre.)
• Du blir mer omhändertagande och empatisk.
• Du blir mer fokuserad på din omgivnings välbefinnande.

Men, inget av det där kommer gratis. Om hjärnan inte får jobba, eller om du slår av din egen nyfikenhet och vilja att lära (obs – alla former av sjukdom är förstås undantagna i mitt resonemang), så kan du sannolikt inte räkna med alla punkterna ovan.

Men det handlar ju också om vilka möjligheter som ges, tänker jag. Om ingen vill ta vara på mina resurser, om ingen behöver min omtanke, mitt lugn och förvärvade visdom…

Ett av resonemangen som tog tag i mig handlade om att vi med stigande ålder blir mer fokuserade på att hjälpa andra, vi vill dela med oss, vi vill ta hand om. Berättarrösten sa “Förmodligen var din bästa vän när du var liten din farfar, farmor, morfar eller mormor”.

Så var det för mig. Min farfar var min bästa vän. Han hade tid för mig, han lärde mig saker, han lyssnade till mitt tjatter när vi satt och metade abborre.

Och det är ju egentligen rätt självklart att naturen gjort så att vi ska ha en vettig funktion genom hela livet. Att vi ska behöva varandra, att vår utveckling ska ha en mening.

Rent krasst känns det ju otroligt korkat att allt det där som vi vill ha i unga år – erfarenhet, kunskap, lugn, kreativitet, empati, tid och som äldre människor besitter som en naturlig del av livet självt – det glöms och göms undan i vårt utvecklade men ack så invecklade samhälle.

Vi pratar mycket om mångfald och vikten av att ta vara på varandras förmågor. Som jag känner det behöver all den utveckling som gör att vi i många stycken står på topp sent i livet tas tillvara på ett bättre sätt på våra arbetsplatser, i våra relationer och i samhället.

Det känns som ålderdom i vårt moderna samhälle handlar mer om orangea kuvert, samhällskostnader, fattigpensionärer och sånt som vi helst inte tänker på eller stänger in på ett hem.

Nu kanske du tycker jag låter negativ – och självfallet finns det positiva exempel – men jag kan inte komma ifrån tanken att vi gjort saker mer invecklade än de borde varit, om de som förr respekterades för sina med åren utvecklade kvaliteter (varav en del naturen självt hjälpt till med), fortsatt vara en viktig del av livet som vi andra rusar fram igenom.

Så fick jag ur mig det. Avslutar med ett citat från en man som inte hann bli så gammal.

“Måtte jag bara få utvecklas, bli tryggare, mera anspråkslös, lugnare, varmare”.
Dag Hammarskjöld.

Må gott!
/Ludde

PS. För att avsluta med en positiv framtidsutsikt. Förmågan att älska avtar inte heller med åldern. Skönt!