Vackra skönhetsfel.

På ting kallas det ofta patina, den där lite slitna ytan som bevisar att saken använts och gjort nytta. Vissa skönhetsfel, men vackra ändå.

Veckans blogg blir lite mer av det filosoferande slaget. Klockan är tidig morgon och i rummet bredvid ligger min tillfälliga sambo och trynar. Sambon är en 55 årig musiker från Philadelphia som tvingats leva ute på landet med mig i snart två veckor. Lätt storstadsneurotisk, internetberoende och rastlös. Men en god vän och fantastisk artist.

Rätt intressant att se vad skogens tystnad, inget wi-fi och dålig mobiltäckning gör med en människa – och jag har ju upplevt det själv. Avgiftningens plåga, som sakta går från frustration, till kapitulation, till lugn och ett slags återupptäckande av livet före den ständiga tillgänglighetens uppkomst.

Som tur är har vi våra gitarrer och i huvudet på oss låtskrivare snurrar ständigt orden. Jag hade en titel och ett ämne nedskrivet på en lapp (brukar alltid klottra ner fraser när de dyker upp för att inte glömma), och innan natten var över hade vi spelat in en ny låt tillsammans.

Låten heter ”Beautiful Imperfection”. En kärleksförklaring till en partner som ser det sköna i det som för andra kan te sig mindre attraktivt, som kan älska trots brister och fel, ovanor och later.

Tänker rätt ofta på hur min syn på saker och ting förändrats. När jag var yngre sökte jag perfektion i det mesta, såg sällan något vackert i gammalt och kantstött, och jag var nog oftast för uppfylld av mig själv för att riktigt ta in andras erfarenheter.

Men kanske är det så naturen gjort oss. Vi söker en annan typ av attraktion när vi är unga, snabba och ivriga. I takt med åldern blir de flesta av oss (i alla fall jag), lite mjukare både i hårdvaran och mjukvaran, lite lugnare och börjar helt plötsligt kalla kantstött och välanvänt för patina. Det blir liksom lättare att fördra sin egen spegelbild med den inställningen…

Jag gillar inte åldrandets påverkan på min kropp. Men jag gillar vad det gör med min knopp.

Och även om vi inte åldras tillsammans i en lång parrelation du och jag (ett äldre par som visar varandra öm kärlek, är förresten det vackraste som finns om du frågar mig), så mår alla relationer bättre om vi lyckas se förbi brister, skönhetsfel och olikheter hos varandra.

Ibland kan det ta lite tid. Det kan rentav kräva lite extra ansträngning av oss. Men det vackra finns nästan alltid att upptäcka.

Ha en fin helg!
/Ludde