Vart är vi på väg?

En tillsynes enkel fråga men med lika många svar som det finns destinationer. Och med de filosofiska glasögonen på, så blir frågan om var vi är på väg betydligt mer avancerad än när den ställs av Luuk i På spåret…

I går morse fick jag sommarens första minnes-smultron att trä upp på mitt strå. Brukar kalla ögonblick som tar tag i mig för smultron och tänka mig mitt minne som ett halmstrå som jag sparar mina känslor på för att komma ihåg dem.
Jag gick en promenad ute på Gällöfsta innan jobbet under klarblå himmel, i en ljummen luft fylld av fågelsång. Första morgonen i år där luften inte var kylig utan varmt välkomnande. På vägen ner mot sjön stannade jag vid en av alla vinbärssniglar som gillar samma promenadstråk. Vet inte var de håller hus på vintern, men olikt de vanliga svarta skogssniglarna som än så länge är rätt små, så ståtar dessa redan med stora vackra snäckhus.

Hur som helst, tog en närbild på en av dem och såg samtidigt att det fanns en till ett kort stycke från den första, på väg åt ett annat håll. – “Undrar hur de reagerar om de möts”, tänkte jag.

Så jag lyfte upp den ena snigeln och placerade den alldeles intill den andra – näsa mot näsa, eller vad det nu ska kallas för…spröt mot spröt kanske – och funderade på vad som skulle hända. Kommer de söka kontakt? Blir det en fajt (i slowmotion)? Eller kommer de finna varandra så som sniglar gör för att göra mer sniglar (hur nu det går till med en husvagn på ryggen)?

Snigeln jag lyfte upp blev förstås skitskraj och kröp omedelbart in i sitt hus. Den mjuka, oskyddade delen försvann in i sitt hårda yttre så långt in så att det blev omöjligt att sätta ner snigeln på rätt köl. Den liksom bara rullande runt på sidan, helt viljelöst. Den andra snigeln reagerade ungefär likadant, när det damp ner en okänd och oväntad partner mitt framför känselspröten/antennerna. Alla mjukdelar försvann in i skalet i en för sniglar rasande fart.

Efter en liten stund började de sakteliga kika fram ur sitt skal. Nu blir det spännande tänkte jag, redo med min mobilkamera att fånga dramatiken…

Det är mycket möjligt att det utspelade sig ett drama där framför mina ögon. Men relationen mellan deras hastighet och mitt tålamod gjorde att jag tappade intresset, reste mig upp och gick vidare ner mot sjön och fortsatte mitt insupande av morgonen, samtidigt som jag funderade kring dagens kommande ledningsgruppsmöte.

Efter en stund nere vid vattnet gick jag samma väg tillbaka. Jag brukar titta ganska mycket ner i backen när jag går den vägen eftersom vi har rätt gott om ormar som gillar en stunds solvärme på morgonkvisten.

På den stund jag var borta hade de bägge sniglarna inte bara kommit ut ur sina hårda skal, de hade dessutom sida vid sida, tätt intill varandra, fortsatt längs stigen åt samma håll – vilket var en märklig syn eftersom alla andra vinbärssniglar jag sett “reser” själva, med gott avstånd till andra trafikanter och åt olika håll.

Nu är ju detta bara en liten berättelse om två sniglar vars namn jag ej vet. Men håll med om att det går att reflektera en hel del kring detta – hur vi reagerar på att möta nya människor, vad som får oss krypa in i tryggheten som vårt hårda skal ger, vad som gör att vi vågar visa vårt mjuka inre och vad som får oss att slå följe mot ett gemensamt resmål.

Frågan “Vart är vi på väg?” är för mig en kontrollfråga jag ofta ställer till mig själv. Det är även den fråga som driver oss framåt, som individer, grupper, företag, organisationer och samhälle.

För egen del är jag just nu på väg mot en helg som jag bestämt ska bli trevlig. Önskar dig detsamma!

/Ludde
PS. Hörde idag att en studie visar att vi kan påverka fördomar, dvs styra vår hjärna till att ändra negativa uppfattningar om t ex ras, kön sexuell läggning, medan vi sover. Genom att i vaket tillstånd titta på bilder av sådant du hyser fördomar om, samtidigt som du lyssnar på musik du gillar, kan samma musik när den spelas upp när du sover – programmera om din hjärna till att skapa positiva känslor kring det du inte gillade…

Låter ju fantastiskt rätt använt. Vart är vi på väg…..?